Nyläkare i exil

Klockan börjar närma sig flera timmar efter Bolibompa men väntrummet är fullt. Några skriker, andra sover. Överallt är det människor i alla möjliga olika storlekar. Någon försöker få i sitt barn vätskeersättning, andra försöker få sitt barn att sitta still och försöka vila i den sena timmen. Det är akutenkaoset man är van vid.

- Är det vår tur snart?
- Nej, det är några barn före i kön

Pappan i familjen börjar tappa tålmodet nu. Patienten själv sover lugnt i sin mammas famn.

Å, vad jag skulle vilja bli några legitimerade erfarenhetsår rikare och kunna klona mig i sådär en femton exemplar så att alla barnen i väntrummet kunde få gå hem till sina sängar. Vi vet ju, jag och min handledare, att det tursamt nog, sannolikt är endast ett fåtal av alla de där barnen som kommer att behöva vår hjälp.  Alla de andra kommer skickas hem och föräldrarna kommer att undra varför det tog så erbarmeligt lång tid när vi ändå inte gjorde något annat än att tala om att småbarn blir sjuka och hostar ibland. Dessutom fick de inte ens hostmedicin med sig hem. Det är inte evidensbaserat och inte på modet längre. Det är klart att man blir förbannad.

På barnakuten diagnosticerar vi i 99 % av fallen oro och behandlar för det mesta med lugnande besked. De riktiga akutfallen är tursamt nog få, men när de väl kommer är de vidriga. På barnakuten finns det barn som mår bra i fantastiska söta små familjer, men där finns också trasiga barn från trasiga familjer och alldeles för lite resurser för att göra det bra igen. Livet är inte rättvist och det är plågsamt tydligt när det drabbar oskyldiga barn.

-Lugn kväll idag. Skönt.

Min handledare och jag dricker en kopp kaffe efter att ha arbetat non-stop i närmare åtta timmar. Man skulle kunna tro att hon var ironisk med tanke på kaoset i väntrummet. Men vi har haft tur. Bebisarna och barnen mår bra frånsett lite hosta och en och annan magsjuka. Min handledare passar på att ta en påtår och jag sjunker djupare ner i den nersuttna fotöljen i personalrummet.