Nyläkare i exil

Funderingar inför sommaren gör att jag måste veta om jag jobbar den där helgen i juli eller inte. Jag tar mod till mig att ringa sjukhuset i den lilla staden och försynt fråga om det är på gång. Jag ber om ursäkt för att jag ringer och stör. Mottagaren i andra änden förstår ingenting. Det skrockas ett  glatt vi-är-bara-glada-att-du-kommer på den oslagbara dialekten. Två minuter senare har jag preliminärschemat för sommaren i min inbox. Två minuter senare vet jag att mina helgplaner är möjliga. Bara sådär. Jag är oändligt tacksam.

Men det får en att undra var man har varit det senaste året och vilken mentalitet man fostras in i som läkarkandidat. När man känner sig jobbig så fort man ber om det självklaraste självklara som att kunna planera sin tid i alla fall litegrann. Det är sådant som gör mig oändligt glad att sjukhuset i lilla staden finns där. Så att man kan läka och bli hel. Medicinen heter sunt vanlig bonnig respekt, förnuft och hänsyn och kommer i just rättan tid när man inte trodde att man var värd det.

Jag ser fram emot i sommar trots chocken av att se mitt eget namn i raden för primärjour natt. Fortsättning följer...