När ett hjärta stannar
Det är lugnt, lugnt, lugnt på avdelningen. Jag sitter och vakar över en sövd patient. Inte mycket händer. Jag börjar fundera på att det snart är dags för fikapaus. Jag och kollegan dividerar om vem som ska börja. Men på IVA är lugnet bedrägligt, för två sekunder senare så orkar patientens hjärta inte längre. Handen trycker raskt på larmknappen och två sekunder senare är rummet överfyllt med människor som ska ta hand om problemet. En nattvakare som jag själv tar då steget tillbaka, ställer mig hos den andra patienten, ser till att ingen glöms bort. Jag och patienten brevid hamnar som åskådare till spektaklet.
Den naiva sidan av mig som sett alldeles för många sjukhusserier hade ju föreställt sig ödesmättad musik, dramatiska cresendon, trumvirvlar. Dessutom dämpad belysning, du vet, och folk som skriker på varandra i stundens hetta. Ni har ju också sett scenerna...
Men det enda crescendo som hörs är IVA-maskinernas alltmer desperata pipande som vill få oss medvetna om att hjärtat inte mår bra, sedan påminna oss om att syremättnaden sjunker och att blodtrycket för all del, sjunker också. In kommer ytterligare en maskin som ska starta hjärtat igen som ackompanjerar med sina intermittenta gälla pip. Det låter ont när bröstkorgen komprimeras och när revben går av.
Där i lysrörsskenet tar så sedan ett liv slut. Maskiner stängs av, uppgivna blickar möts där inne på salen. Det gick inte. Medicinen räckte inte till. Familjens liv kommer aldrig mer att bli sig likt.
Det är första gången jag ser en ung människa dö framför mina ögon. Aldrig är människan så förgänglig som kroppen som ligger där avklädd i lysrörsskenet. Det finns vissa strider medicinen aldrig vinner, hur mycket vi än vill vara de som ställer allt till rätta. Kroppen är fortfarande varm nu, men imorgon är den kall. Vi bäddar om sängen, tvättar kroppen, kammar dess hår och märker den tydligt med dess identitet. Vi tar bort alla elektroder, nålar, tuben i halsen, alla spår av vår framfart. Det spelar ingen roll nu. Vi sveper kroppen i lakan, lägger den med armarna utmed kroppen.
Ingen säger något. Det är tyst i lysrörsskenet. Några meter från vår sal får de anhöriga just nu ta emot det grymma, oåterkalleliga beskedet, det som inte bär något hopp. I tystnaden är våra tankar är med dem.
Den naiva sidan av mig som sett alldeles för många sjukhusserier hade ju föreställt sig ödesmättad musik, dramatiska cresendon, trumvirvlar. Dessutom dämpad belysning, du vet, och folk som skriker på varandra i stundens hetta. Ni har ju också sett scenerna...
Men det enda crescendo som hörs är IVA-maskinernas alltmer desperata pipande som vill få oss medvetna om att hjärtat inte mår bra, sedan påminna oss om att syremättnaden sjunker och att blodtrycket för all del, sjunker också. In kommer ytterligare en maskin som ska starta hjärtat igen som ackompanjerar med sina intermittenta gälla pip. Det låter ont när bröstkorgen komprimeras och när revben går av.
Där i lysrörsskenet tar så sedan ett liv slut. Maskiner stängs av, uppgivna blickar möts där inne på salen. Det gick inte. Medicinen räckte inte till. Familjens liv kommer aldrig mer att bli sig likt.
Det är första gången jag ser en ung människa dö framför mina ögon. Aldrig är människan så förgänglig som kroppen som ligger där avklädd i lysrörsskenet. Det finns vissa strider medicinen aldrig vinner, hur mycket vi än vill vara de som ställer allt till rätta. Kroppen är fortfarande varm nu, men imorgon är den kall. Vi bäddar om sängen, tvättar kroppen, kammar dess hår och märker den tydligt med dess identitet. Vi tar bort alla elektroder, nålar, tuben i halsen, alla spår av vår framfart. Det spelar ingen roll nu. Vi sveper kroppen i lakan, lägger den med armarna utmed kroppen.
Ingen säger något. Det är tyst i lysrörsskenet. Några meter från vår sal får de anhöriga just nu ta emot det grymma, oåterkalleliga beskedet, det som inte bär något hopp. I tystnaden är våra tankar är med dem.
Kommentarer
Postat av: Kandidaten
Och du kommer förmodligen aldrig att glömma denna unga människas död. Upplevde själv något liknande på IVA och ibland ser jag fortfarande pojkens ansikte framför mina ögon när jag somnar.
Trackback
