Nyläkare i exil

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det känns som om klockan går baklänges. Natten segar sig framåt, jag känner mig fantastiskt onödig på min arbetsplats. Det är inte mycket jag kan eller är bra på. Men jag kan hålla mig vaken, överleva tristessen. Det är inte för inte som jag har övat navelpillande och taktittande i en månad nu. Jag börjar bli smått professionell. Det är som det brukar med andra ord. Jag borde vara glad. Alla är friska, det går åt rätt håll. Men dessa småtimmar och jag... Vi är inte överens.

Jag sitter som sagt vaken när de flesta andra sover. Det är tyst, tyst. Fyra kaffekoppar har jag hunnit med innan klockan fem. Jag har gjort min internetrunda 52 gånger, jag har skrivit det här meningslösa blogginlägget, allt för att hålla mig vaken. För det är jag, ändå och trots allt. Det känns ensamt såhär på en tyst expedition. Ingen som vill ha frukost snart? Någon som vill ha sin kudde puffad? Jag kan fixa... Hallå? Någon?