Nyläkare i exil

Följande utspelar sig på tågstation full med människor. Ni vet hur det är: man har bråttom till sitt, tåget går snart, man går och funderar på det där som pojkvännen sa, hur du ska hinna med allt du borde göra innan det är dags att åka på semestern, i-poden på högsta volym...

Så plötsligt nästan snubblar du över honom. Människor står i en cirkel och bara tittar. Han ligger där i trappan, den där personen som du helst inte vill låtsas om, smutsig och alhoholdoftande i egen hög person. Han ligger där omedveten om hur alla glor, omedveten om hur folk uppfattar honom. Medvetslös?

Jag konstaterar att han andas, men sedan blir nästa reflektoriska reaktion att försöka springa därifrån så fort som möjligt. Jag skäms.

Om det kommer fram att du är läkarstudent när du går på fest med människor som inte känner dig så bra kan du få väldigt många olika reaktioner. Några av de vanligaste kommentarerna är "Har du sett en död människa? Är det sant att ni måste skära i dem?" eller "Vad bra att vi har någon som kan sånt' om någonting skulle hända"
     Den senare av kommentarerna brukar få mig att haja till av skräck. Den betyder ju att finns någon som tror att jag skulle veta vad som skulle behöva göras om det uppstod en medicinsk akutsituation och personen tycker att den akuta situationen skulle bli mitt ansvar. Allvarligt, HJÄLP!

Jag minns hur en äldrekursare till mig berättade hur hon efter HLR-genomgång ville byta gata så fort det kom en överviktig man i 50-årsåldern som flåsade betänkligt. Detta av rädsla för att det skulle falla sig så att hon var den enda personen i närheten som skulle veta vad som borde göras om personen i fråga fick en hjärtinfarkt och föll ihop. Tyckte hon sig veta vad som borde göras? Ja, i teorin. Men lektion 1A är att Verkligheten sällan matchar textboken eller idealiserade casefrågor avsedda för seminarier. HLR 30:2 mitt på, men sen då? När? Var? Vem? Hur?
    Låt mig således göra ett förtydligande. Jag är inte ensam en bra person att ha med sig i en medicinsk akutsituation. Jag är läkarSTUDENT med ytterst lite praktisk erfarenhet av annat än standardiserade fall avsedda för caseseminarier.

Åter till fallet med mannen på tågstationen. Någonting får mig dock att stanna till. Kanske vetskapen om att ingen hade gjort någonting innan jag kommit dit. Vad säger då att någon skulle göra någonting om jag gick därifrån? Jag går motvilligt fram, gnuggar mina knogar mot mannens bröstben Detta är Smärtsamt. Jag lovar, du behöver inte testa. Mannen vaknar upp, lite agiterad och arg för ett mycket bryskt uppvaknande. Rör alla fyra extremiteter. Jag drar mig från platsen fortast möjligt.

Senare, väl på mitt tåg slår det mig att jag kanske borde ha stannat. Ringt 112 hellre en gång för mycket. Jag vet ju egentligen att bara för att en till synes medvetslös person är väckbar kanske personen inte är lika väckbar senare. Jag kan ju faktiskt fler anledningar till sänkt medvetande än en fylla. Lågt blodsocker? Personen kanske hade ramlat och ådragit sig en blödning? Andra anledningar? Jag vet ju egentligen att Om mannen var så alkoholpåverkad som han verkade skulle han kunnat kräkas och sedan kvävts av sina egna spyor. Suck. Det var det. Jag hoppas att allt gick bra ändå, att personen vaknade upp från det som jag tänkte var en kraftig alkoholpåverkan med inga andra men än att han i framtiden aktar sig från läkarstudenter som vet hur man smärtstimulerar.