Nyläkare i exil

Den ena mamman vet allt om barnets behandling. Hon kan rabbla medicinlistor och doseringsangivelser i sömnen. Den här dagen har hon tagit ledigt från jobbet, satt sig i bilen och åkt in till det stora sjukhuset från en av den stora stadens finare villaförorter. Läkaren jag går med frågar om hon tycker att behandlingen fungerar. Det gör den. Trevligt med en så duktig och engagerad patient, säger läkaren till mig efteråt.

Den andra mamman talar inte svenska. Hon har gått upp tidigt för att åka bussen till det stora sjukhuset från förorten där ingen vill bo. Vi talar genom tolk. Det fungerar inte riktigt. Instruktionerna från förra besöket har inte nått fram. Läkaren upprepar snabbt och förstrött instruktionen, tolken kämpar för att hänga med. Mamman kan inte säga vad medicinerna heter, hon har faktiskt ingen aning. Hon vet inte syftet med de olika medicinerna. Hon beskriver förpackningarna. Läkaren fortsätter att rabbla namn på mediciner. De talar förbi varandra. Tänk att det ska vara så svårt, säger läkaren till mig efteråt.

Båda mammorna vill väl men den ena blir utdömd som en jobbig patient som ingenting kan. Jag känner mig illa till mods efter min auskultation på mottagningen. Människorna i den stora staden lever under väldigt olika förutsättningar. Det är tyvärr bara att konstatera att det även kan slå igenom i bemötandet inom sjukvården ibland.