Note to self
Jag hoppas att jag kan komma ihåg hur jobbigt det var.
Känslan av att vara jobbig. Att behöva be på sina bara knän, snälla hjälp mig - men bara om du har tid förstås. Det spelar ingen roll när, du behöver inte respektera mina arbetstider, mina arbetsförhållanden. Du behöver inte bry dig om min oro. Jag tar tacksamt emot all hjälp, drar lite försiktigt i rockärmen, sådär så att jag inte trampar någon på tårna. Jag ska inte klaga. Jag vet min plats. Jag vet vad jag är värd. I alla fall i förhållande till dig.
Jag vill inte få någon att känna på samma sätt som jag mår just nu. Jag vill inte stå där om sisådär 30 -40 år och vara så viktig att jag inte kan stanna upp och fundera över hur min upptagenhet drabbar andra. Jag vill inte att varken mina studenter eller patienter ska behöva vara rädd för att kontakta mig, de får hellre rycka av mig rockärmen om det skulle vara så.
Jag ska komma ihåg, jag lovar!
Ingen kommer någonsin att behöva rycka av dig rockärmen - du har redan vänt dig om med ett vackert leende innan de ens hunnit nypa i ditt rocktyg. Empati och hjälpsamhet - som om det skulle vara förmågor du kommer att tappa! Hrmfp!
Precis så har jag också tänkt många gånger sedan jag började kliniska delen av utbildningen. Visst finns det många engagerade och duktiga handledare, men det finns också alltför många av den typ du beskriver. Jag undrar ofta hur de tänkte under utbildningen, de måste ju upplevt precis samma sak, och många tänkte säkert precis som vi, att "så ska aldrig jag bli". Se till att spara din blogg någonstans, det kanske hjälper som påminnelse?
Sa dar tanker jag ocksa!! Och speciellet har i Usa dar vi far egna konsulthjartpatienter forsta dagen utan att kunna datorsystem eller alla forkortningar och mediciner... Har lite lagom panik men jag antar att det loser sig, som vanligt... Gillar din blogg!!
Hejsan, efter att ha läst din blogg några gånger så tror jag inte att du behöver bry dig om den biten. Chansen att du skulle bli som House i House MD verkar rätt liten (;
