Nyläkare i exil

På ytan så ser ju allting så bra ut. Men jag klättrar på väggarna! Idag har jag åstadkommit sammanlagt noll och ingenting. Ingenting av det jag skulle ha läst är läst, inget av de mail jag skulle ha skrivit är skrivna. Inte ens har jag planerat semester. Det är mycket nu, mitt bland all rastlöshet. Många känslor att ta itu med, om livet, relationerna, utbildningen och jobbet. Det gäller att försöka må bra igen, blicka framåt istället för att gräma sig över allt som inte känns bra. Att inte oroa sig för mycket. Att känna att man duger någonting till, trots handledare som är otrevliga i telefon, trots alla gånger inte helt okomplicerade förhållanden med människor man älskar.