Nyläkare i exil

Det ligger patienter i långa rader på akuten, den ena med värre åkomma än den andra. Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Det är som rena rama krigsskådeplatsen och bakjouren svarar inte i telefonen. Det är upp till mig nu, det är tydligt. Så ringer telefonen. På avdelningen har patienten jag precis lagt upp blivit blodtryckslös. Det är många tankar som far genom huvudet när jag springer mot avdelningen.

- Men... jag kunde ha svurit på att det var njursten...jag menar... röntgen visade ju... å smärtan svarade på Voltaren...

Jag svettas och i panik ringer jag narkosjouren som tycker att jag är dum i huvudet. Avdelningen ligger 10 trappor upp och hissen fungerar inte. Väl däruppe har någon lagt ett lakan över min patient och 13 anhöriga står vid fotändan och väntar på svar. Jag vill bara dö. Patienten har dött och det är mitt fel. Det finns ingen återvändo.

- Lilldoktorn, patienten på sal 7 har tappat sitt huvud! Kom nu!

Jag kastar mig ut i korridoren i vild panik. Kan man tappa sitt huvud bara sådär? Hur ska man bära sig åt för att sy tillbaka det? Vad ska man säga till de anhöriga? Har det hänt förut? Måste ringa bakjouren. Det är någonting sku...

Jag vaknar genomsvettig, kall och med en hjärtklappning som inte är av denna världen. Klockan är 5.03 på en lördag och det tar en stund för mig att tänka ut att jag bara är hemma. Jag släpper ner axlarna en stund, tittar mig omkring. Jag och fåglarna är klarvakna när alla utom nattarbetarna sover. Det har blivit rutin det här. De här drömmarna verkar vara en del av konceptet inför sommaren. Typiskt.