Skräck-ST #1
Föreläsaren idag har ont. Hon kan inte jobba. Hon är besviken på vården. Ingenting hjälper. Ingen lyssnar. Ingen är empatisk nog. Vad behöver hon läkaren till?
Läkaren kan skriva intyg. Sjukskrivningar kan också läkaren ordna med. Minsann. Framför henne sitter en grupp på 60 studenter som ska lära sig något om rehabliteringsmedicin. Framför henne sitter en grupp med läkarstudenter som ägnat den senaste tiden åt fantastiskt hårt arbete. Framför henne sitter läkarstudenter som vill förstå. Men stundtals är det svårt.
Det är nämligen jobbigt att gå runt kvarteret. Att gå rehabkurs var det mest ansträngande hon gjort. Tänka sig, hon var tvungen att sitta i skolbänken hela 6 timmar om dagen. Det finns ingen som förstår hur det känns att känna sig oduglig. Att inte kunna göra det man vill. De mediciner vi skriver ut, får vi lära oss, de är ingenting att ha. Det gör ont ändå. Det går inte att arbeta ändå.
Jag blir först oerhört provocerad. Vadå, inte förstå hur det känns att känna sig otillräcklig? Jag gör inte annat! Jobbigt att gå i skolan 6 timmar? Allvarligt, kom igen! Jag är alldeles för trött för att orka lyssna på "jag orkar inte" efter de senaste veckorna. Sedan blir jag ledsen för att jag reagerar som jag gör. Det evigt dåliga samvetet, jag räcker inte till. Jag kan inte förstå. Jag är tydligen en sådan där dålig människa, någon av dem hon skäller på. Det hade kunnat vara jag.
Jag inser med ens att för att bli en duktig rehabmedicinare krävs en oändlig mängd tålamod, noll prestigetänkande och ett visst mått av teflonhud. Jag har ingen av dessa saker. Jag skulle bli universums sämsta rehabmedicinare. Jag blir med ens mycket tacksam för att det finns bra människor som vill jobba med dem som inte orkar.
Vi är så olika, vi människor. Reagerar på olika sätt, resonerar annorlunda jämfört med varandra. Vi orkar olika mycket, har olika mycket självinsikt. En del behöver hjälp på vägen. Egentligen ganska självklart och ändå blir jag provocerad. Provocerad av det där som är annorlunda. Eller är jag, hjälp mig, mest provocerad av min egen rädsla? Rädsla för att det inte är skillnader i person utan i utmattningsnivå? Är det egentligen så att jag är rädd för att bli det hopplösa fallet själv, för att bli den där som alla suckar över? Rädd för att inte kunna sitta i skolbänken ens i 6 timmar? Rädd för att aldrig kunna acceptera mig själv och mina brister? Rädd för att inte vara tillräckligt ödmjuk, rädd för att inte förstå?
Rädd för att hon skulle kunna vara jag om tio år?
Läkaren kan skriva intyg. Sjukskrivningar kan också läkaren ordna med. Minsann. Framför henne sitter en grupp på 60 studenter som ska lära sig något om rehabliteringsmedicin. Framför henne sitter en grupp med läkarstudenter som ägnat den senaste tiden åt fantastiskt hårt arbete. Framför henne sitter läkarstudenter som vill förstå. Men stundtals är det svårt.
Det är nämligen jobbigt att gå runt kvarteret. Att gå rehabkurs var det mest ansträngande hon gjort. Tänka sig, hon var tvungen att sitta i skolbänken hela 6 timmar om dagen. Det finns ingen som förstår hur det känns att känna sig oduglig. Att inte kunna göra det man vill. De mediciner vi skriver ut, får vi lära oss, de är ingenting att ha. Det gör ont ändå. Det går inte att arbeta ändå.
Jag blir först oerhört provocerad. Vadå, inte förstå hur det känns att känna sig otillräcklig? Jag gör inte annat! Jobbigt att gå i skolan 6 timmar? Allvarligt, kom igen! Jag är alldeles för trött för att orka lyssna på "jag orkar inte" efter de senaste veckorna. Sedan blir jag ledsen för att jag reagerar som jag gör. Det evigt dåliga samvetet, jag räcker inte till. Jag kan inte förstå. Jag är tydligen en sådan där dålig människa, någon av dem hon skäller på. Det hade kunnat vara jag.
Jag inser med ens att för att bli en duktig rehabmedicinare krävs en oändlig mängd tålamod, noll prestigetänkande och ett visst mått av teflonhud. Jag har ingen av dessa saker. Jag skulle bli universums sämsta rehabmedicinare. Jag blir med ens mycket tacksam för att det finns bra människor som vill jobba med dem som inte orkar.
Vi är så olika, vi människor. Reagerar på olika sätt, resonerar annorlunda jämfört med varandra. Vi orkar olika mycket, har olika mycket självinsikt. En del behöver hjälp på vägen. Egentligen ganska självklart och ändå blir jag provocerad. Provocerad av det där som är annorlunda. Eller är jag, hjälp mig, mest provocerad av min egen rädsla? Rädsla för att det inte är skillnader i person utan i utmattningsnivå? Är det egentligen så att jag är rädd för att bli det hopplösa fallet själv, för att bli den där som alla suckar över? Rädd för att inte kunna sitta i skolbänken ens i 6 timmar? Rädd för att aldrig kunna acceptera mig själv och mina brister? Rädd för att inte vara tillräckligt ödmjuk, rädd för att inte förstå?
Rädd för att hon skulle kunna vara jag om tio år?
Kommentarer
Postat av: kandidaten
Hm. Tror nog inte att du var helt ensam om din reaktion. Jag var iallafall i totalt uppror. Pat pratade om träningsvärk (!). Och inleder som vanligt med att säga att vi inte förstår (betoning) hur det är att vara sjuk, vi förstår /stark betoning) inte hur jobbigt hon har det. Och så sitter man åter där med sin pacemaker man inte klarar sig utan och tänker elakt att det är ju bara smärta. Det är inget farligt. Bit ihop och kämpa lite istället.
Trackback
