Nyläkare i exil

Du har kanske inte levt jourlivet fullt ut förrän du upplevt att gå och lägga dig mitt på dagen och vakna upp lagom tills det att det är dags att gå till jobbet igen. Du kanske inte har testat det fullt ut innan du tycker att det tillhör det normala att vakna upp lagom till åttanyheterna och äta frukost till middag. Helt normalt. Om omständigheterna runtomkring är de rätta.

Jag lever i min egna lilla bubbla här ute på landet. Det är jag och mitt jobb, jag och min karriär och just nu jag och min bulldeg. När man äter frukost till middag är det svårt att gå och lägga sig när man borde. Så istället för att borsta tänderna smälter jag smör. Istället för att för att bädda upp sängen slår jag sönder kardemummakärnor i min nya mortel. Istället för att läsa en godnattsaga knådar jag deg och funderar över livet.

Dunk. Dunk. Ploff. Degen formas framför mig på diskbänken, blir något konkret, något som jag formar. Jag formar den av något av nattens frustration, bankar ur mig jourångesten samtidigt som mjölet flyger, plattar ut den, rullar ihop den och gräddar den i ugnen till något som är bättre. Jag gör den till något som är användbart, något redigt och gott. Som en riktig bullmamma. Någon med riktig koll. Någon med rutin.

I mitt liv finns ingen rutin. Mitt liv är inte inrutat än. Just nu flyger jag som mjölet på diskbänken. Om tio år, när mitt liv förhoppningsvis är mer format och gräddat än vad det är nu kommer jag kanske stundtals att längta tillbaka till den där tiden på bakbordet. Det är en spännande tid jag lever i. Det är en tid att vara självisk, tid att fundera, tid att flyga likt mjölet runt min bulldeg. Men det är också en tid av ovisshet, en tid av ensamhet där du ibland kanske hamnar lite väl långt ifrån där du ska vara. Det är en tid då du är rädd att hamna brevid degen istället för i den.