En operation, tack
Patienten på mottagningen är alldeles övertygad om att han behöver en operation. Det värker ju så, allt har han testat, sjukgymnastik, alvedon och glukosamin men det fungerar ju inte. Det onda måste bort, helst ska det gå snabbt med kniven. Hur lång är väntetiden? Men ortopeddoktorn kan ju inte trolla idag heller; "Det enda jag kan göra med kniven är att ge dig mer problem". Patienten vill inte lyssna på det örat. Stämningen i rummet blir med ens otrevlig.
På sjukhus kan man göra fantastiska saker. Där kan man exempelvis byta ut diverse kroppsdelar, spränga upp blodkärl med förträngningar, operera mikrokirurgiskt med robotar och hålla 23-veckors foster vid liv utanför kroppen. Det här vet patienter om, och tur är väl det. Frågan är bara vad som händer när sjukvården inte har någonting att erbjuda? När vi inte kan ta bort det onda i foten? Hur ska vi lära oss att hantera otillräcklighet när vi lever i en värld av möjligheter?
Patienter är idag ofta väldigt medvetna om sjukvårdens möjligheter. Nya framsteg rapporteras snabbt i tidningarna, på internet kan du snabbt finna allt du behöver veta om en aktuell sjukdom. Hypokondri är inte längre något som endast drabbar läkarstudenter som just öppnat sin nyinköpta patologibok, utan den slår på bred front numera.
Ont i kroppen? Akta dig, det kan vara fibromyalgi!
Ovanligt trött? Akta dig, det kan vara dold hjärtinfarkt!
Höga blodfetter? Akta dig, du kan dö imorgon!
Yr? Ménieres sjukdom kanske?
Dessutom basuneras nya mediciner ut i media som mirakelkurer. De kostar visserligen en hel del, men det är klart att alla patienter ska ha den nyaste medicinen, eller? Du borde ju som patient själv kunna bestämma, du har ju läst om alla alternativen, eller hur?
Självklart är den här förändringen till största del positiv. En mer påläst patient kommer att ta ett större ansvar för sin hälsa och kan ha ett givande samarbete med sin doktor. En mer påläst patient känner makt över sin situation. Läkningen blir ett tiiiiiiiimarbete och blir därmed mer effektiv.
Problemet som uppstår är när doktorn och patienten tycker annorlunda. Doktorn tycker stopp, patienten tycker åtgärd. Doktorn tycker att avvakta med ny medicin är en bra idé, patienten vill ha den nya behandlingen. Patienten tycker att en operation behövs, doktorn tycker att en operation är en exceptionellt dålig idé. Att hantera denna sitation kräver en hel del av doktorn. Det kräver ödmjukhet, respekt för det patienten kan trots att man själv kan mer. Inte alltid så enkelt. Tyvärr är det alltför lätt att oprofessionellt falla till översitteri och att basunera ut sina kunskaper i denna situation, att riktigt ge sig hän åt hur provocerad man blir. Även om patienten är påläst bär doktorn ansvar och erfarenhet. Det är doktorns skyldighet att hjälpa patienten att sålla i informationsflödet, liksom föreläsarna på patologikursen är noggranna med att påpeka att det är ytterst få 20-30 -åringar som drabbas av rupturerande aortaaneurysm eller hjärtinfarkt.
Ortopedkirurgen imponerade stort på mig där på mottagningen. Helt lugnt, väldigt respektfullt gjorde han vad man ska göra, vad man kan göra. Han förklarade läget. Förklarade vad man vanligtvis gjorde. Förklarade att oavsett vad patienten hört behandlas det inte med operation.
Jag vill bli sån.
På sjukhus kan man göra fantastiska saker. Där kan man exempelvis byta ut diverse kroppsdelar, spränga upp blodkärl med förträngningar, operera mikrokirurgiskt med robotar och hålla 23-veckors foster vid liv utanför kroppen. Det här vet patienter om, och tur är väl det. Frågan är bara vad som händer när sjukvården inte har någonting att erbjuda? När vi inte kan ta bort det onda i foten? Hur ska vi lära oss att hantera otillräcklighet när vi lever i en värld av möjligheter?
Patienter är idag ofta väldigt medvetna om sjukvårdens möjligheter. Nya framsteg rapporteras snabbt i tidningarna, på internet kan du snabbt finna allt du behöver veta om en aktuell sjukdom. Hypokondri är inte längre något som endast drabbar läkarstudenter som just öppnat sin nyinköpta patologibok, utan den slår på bred front numera.
Ont i kroppen? Akta dig, det kan vara fibromyalgi!
Ovanligt trött? Akta dig, det kan vara dold hjärtinfarkt!
Höga blodfetter? Akta dig, du kan dö imorgon!
Yr? Ménieres sjukdom kanske?
Dessutom basuneras nya mediciner ut i media som mirakelkurer. De kostar visserligen en hel del, men det är klart att alla patienter ska ha den nyaste medicinen, eller? Du borde ju som patient själv kunna bestämma, du har ju läst om alla alternativen, eller hur?
Självklart är den här förändringen till största del positiv. En mer påläst patient kommer att ta ett större ansvar för sin hälsa och kan ha ett givande samarbete med sin doktor. En mer påläst patient känner makt över sin situation. Läkningen blir ett tiiiiiiiimarbete och blir därmed mer effektiv.
Problemet som uppstår är när doktorn och patienten tycker annorlunda. Doktorn tycker stopp, patienten tycker åtgärd. Doktorn tycker att avvakta med ny medicin är en bra idé, patienten vill ha den nya behandlingen. Patienten tycker att en operation behövs, doktorn tycker att en operation är en exceptionellt dålig idé. Att hantera denna sitation kräver en hel del av doktorn. Det kräver ödmjukhet, respekt för det patienten kan trots att man själv kan mer. Inte alltid så enkelt. Tyvärr är det alltför lätt att oprofessionellt falla till översitteri och att basunera ut sina kunskaper i denna situation, att riktigt ge sig hän åt hur provocerad man blir. Även om patienten är påläst bär doktorn ansvar och erfarenhet. Det är doktorns skyldighet att hjälpa patienten att sålla i informationsflödet, liksom föreläsarna på patologikursen är noggranna med att påpeka att det är ytterst få 20-30 -åringar som drabbas av rupturerande aortaaneurysm eller hjärtinfarkt.
Ortopedkirurgen imponerade stort på mig där på mottagningen. Helt lugnt, väldigt respektfullt gjorde han vad man ska göra, vad man kan göra. Han förklarade läget. Förklarade vad man vanligtvis gjorde. Förklarade att oavsett vad patienten hört behandlas det inte med operation.
Jag vill bli sån.
Kommentarer
Postat av: Nisse
Hej!
Jag håller på att skapa en länksamling på min hemsida för blivande läkarstudenter (bli.medicinstudent.nu) och tror att våra besökare kan ha intresse av att känna till den andra sidan.
Vore du intresserad av en ömsesidig länkning, d.v.s. att jag lägger till en länk till din blogg i min länksamling samtidigt som du lägger till en länk till http://bli.medicinstudent.nu?
Trackback
