yetanotherkandidat goes timvikarie, återigen

Det är inte synd om mig. Jag har latat mig, tittat på tv, tittat i taket, slösurfat. Jag har gjort alla de där sakerna jag så desperat har saknat när arbetsbördan varit som tyngst. Jag kan konstatera att mitt liv är högaktningsfullt ointressant. Det har liksom stannat av. Det värsta är att jag stormtrivs.

Allt jag hade tänkt göra då? Garderoben och rummet som skulle städas, papprena som skulle sorteras in i pärmar, IKEA-möbler som skulle skruvas ihop, vänner jag skulle träffa, bullar jag skulle baka. Allt det jag skulle göra när jag hade tid - det bara blir inte av! Jag känner mig genuint lat och har dåligt samvete... igen. Är det inte det ena så är det allt det där andra? Varför kan jag inte bara koppla av ens när det står på schemat? Varför gör jag så här?

Imorgon är semestern slut. Jobbet börjar för sommaren och jag vill helst bara försvinna. Jag önskar att jag kunde se det som inspirerande att ånyo vandra i sjukhuskorridorerna fast i en annan skepnad. Jag önskar att jag inte skulle vara så fantastiskt dramatisk. Ett jobb är ett jobb och lärorikt per definition. Eller? Den där obehagliga känslan smyger sig på mig igen, den där jobbiga när man är sådär mitt emellan, eller med andra ord när man är ingenting. Jag är inte ens en tiondel så duktig som undersköterskorna som jobbar där, och doktor känns just nu absurt avlägset. Med andra ord, inte duglig som undersköterska, inte duglig som doktor. Bara ännu en timvikarie i mängden att gödsla med. Dessutom en avdankad sådan som det inte är värt att spendera tid för att utbilda eftersom jag tydligen ska vara färdig doktor snart.

Det är inte synd om mig, som sagt. Men just nu, trots att det är oerhört självcentrerat, känns det onekligen så. Buhu.

Kommentarer
Postat av: m

Vem har sagt att man måste gilla Key Lime Pie? Vem har sagt att man inte får känna trygghet i saker som förblir desamma?

Jag som ständigt söker förändring ääälskar det som är som det alltid har varit. Det som blir till en grundläggande trygghet som är själva förutsättningen för att jag skall våga möta - och kanske tillochmed våga söka upp - förändringar. Banantårta är trygghet. Jag hoppas att mina barnbarns barnbarn får banantårta på sin födelsedag.

En banantårta som ger fingret åt förgängligheten. DU är alldeles underbar precis som du är. Ponnyhästarna i småflickornas händer är beständighet och vackert. Nostalgiskt. Jag älskar ponnyhästarna för att de är så väldigt mycket du och ditt trots mot en plasthatande omvärld. Stark och vacker. På riktigt.

2008-06-25 @ 21:20:15
Postat av: m

Vem har sagt att man måste gilla Key Lime Pie? Vem har sagt att man inte får känna trygghet i saker som förblir desamma?

Jag som ständigt söker förändring ääälskar det som är som det alltid har varit. Det som blir till en grundläggande trygghet som är själva förutsättningen för att jag skall våga möta - och kanske tillochmed våga söka upp - förändringar. Banantårta är trygghet. Jag hoppas att mina barnbarns barnbarn får banantårta på sin födelsedag.

En banantårta som ger fingret åt förgängligheten. DU är alldeles underbar precis som du är. Ponnyhästarna i småflickornas händer är beständighet och vackert. Nostalgiskt. Jag älskar ponnyhästarna för att de är så väldigt mycket du och ditt trots mot en plasthatande omvärld. Stark och vacker. På riktigt.

2008-06-25 @ 21:20:53

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0