Nyläkare i exil

Det verkar futtigt jämfört med allt annat man sett under kursen. Men ändå är man bara människa. En rödgråten sådan. En förtvivlad sådan. Det är så mycket drömmar, så mycket på spel. Tentaplugget ska snart börja, men ångesten är dövad på sämsta tänkbara vis. Den är dämpad med andra viktigare bekymmer. Som att stå på sig och hålla huvudet högt för att rädda sig själv. Att vara den där personen som folk säger att de tycker så mycket om. Att vara den sista personen jag tänker på när jag ser mig själv i spegeln med ett ansikte svullet som som om jag led av allvarligt angioödem. Det är ju henne jag vill ta avstånd och paus ifrån.

Sen så slår det mig, det kan jag ju inte. Attans otur.