Nyläkare i exil

Det stora universitetet har antagit en student med ett minst sagt mörkt förflutet till läkarutbildningen. Diskussionerna har varit vilda på universitetets fikaraster och i tidningarna huruvida man är lämplig som läkare om man begått en sådan fruktansvärd handling. Kan omgivningen någonsin förlåta? Är det verkligen möjligt att sona ett sådant brott? Förtjänar man någonsin att gå vidare, att få lägga något sådant bakom sig?

Socialministern och läkarförbundets ordförande är upprörda. Kursarna likaså. Jag tycker väl inte heller att det egentligen är speciellt lämpligt. Detta blir onekligen i mina ögon ett provocerande bevis på rättvisebrist i världen. Mördaren kan gå vidare i livet, börja sin drömutbildning när de anhöriga till offret tvingas leva med sorg resten av sina liv. För dem finns det inget som heter att gå vidare. För dem handlar det om att lära sig leva med en ny tom verklighet.

Men å andra sidan... vad vill vi ha för något samhälle? Är det inte någonstans lite fint att kunna gå vidare, att förlåta? Står det inte egentligen för en ganska trevlig människosyn? Vad är alternativet? Ska vi börja tillämpa dödsstraff igen? Ska före detta mördare stängas in i ett eget litet samhälle och aldrig någonsin mer bli fullvärdiga människor? Är det vad vi vill? Förhindrar vi nya brott på det sättet?

Det blir lite svårt att hålla isär känslor och förnuft i denna situation. Jag tycker att det känns fel och fruktansvärt orättvist mot alla de som drabbades av Mördarens brott och mot alla de hundratals personer som kämpar för att komma in på läkarlinjen som aldrig har gjort en så ojämförligt grotesk handling. Jag skulle känna mig dålig till mods om jag visste att min behandlade läkare någongång varit kapabel till att döda en annan människa. Jag tycker att det känns fel att någon patient ska behöva utsättas för detta.

Samtidigt vill jag vara förlåtande. Jag vill tro på att människor med en vidrig människosyn kan förändras till det bättre. Jag vill inte tro på elaka och hemska människor. Jag vill tro på att männsikor kan göra elaka och hemska saker. Det jobbiga med denna människosyn är att den innebär att alla människor inkusive du, jag och min älskade mamma är kapabla att utföra hemska handlingar. Vi måste bara hamna i fel miljö, omge oss med fel personer och på så sätt få fel värderingar. Vi kan inte längre sätta oss själva högst upp på en pidestal och tro att vi inte under några omständigheter skulle kunnat hamna i Mördarens situation. Jag och många av mina kursare tvingas leva med att vi blev antagna på samma sätt som en Mördare. Vi tvingas acceptera att det finns inget vi eller dom, onda eller goda. Vi tvingas acceptera att Det finns bara människor och vi tvingas acceptera att du som människa måste tvinga dig själv att ständigt att ifrågasätta dina värderingar och andras. Det är uppenbarligen lätt att hamna snett annars. Plötsligt är man inte så stor längre och det känns riktigt läskigt.

Mördaren har bestämt sig för att rädda liv istället för att döda människor. So far so good. Det kommer bli en lång resa. Förutom att tacklas med socialminister, socialstyrelse, läkarförbund, patientföreningar, dagstidningar, skvallerpress och inte minst kursare och framtida kollegor som ifrågasätter huruvida en Mördare har något existensberättigande på läkarprogrammet måste Mördaren leva med det Mördaren har gjort resten av sitt liv. Mördaren kommer stå på akuten och göra aHLR på en patient så fort det finns minsta lilla hopp om att rädda liv och kanske fråga sig själv varför han tog livet av en fullt frisk människa utan hjärtstopp. Mördaren kommer möta människor i kris och Mördaren kommer att få se med egna ögon det lidande som han orsakade för sitt offers anhöriga. Det måste ju ändå vara ett öde värre än all tortyr förutsatt att Mördaren har ett samvete. Så kanske finns det lite rättvisa i världen ändå?