Nyläkare i exil

Jag tänker på er favoritmänniskor mest hela tiden när jag sitter här ensam på mitt rum. Jag längtar efter er, undrar vad ni gör, hur ni mår och jag skulle vilja ringa er alla och bara prata i timmar. Jag vill sitta i solen med er och fira semester, prata om allt eller inget, krama om er, bli omhållen. Jag vill vara en del av ert liv, mer än ni någonsin kan ana.

Så synd då bara att det aldrig märks.

Jag är en rätt trevlig person att känna, i alla fall i teorin. Men  i praktiken är jag just nu den där kompisen som aldrig ringer, kompisen som aldrig svarar på mail, kompisen som aldrig kan komma, barnbarnet som är trött och butter hemma hos mormor, on-off ragget som aldrig är hemma och tjejen som inte kan fika. Jag är dottern som inte ringer tillbaka eller som inte kan åka till sommarstället och jag är systern som inte kan stanna trots vädjande blickar från de bästaste småflickorna i hela världen. Jag är hon som somnar när man ska titta på film och hon aldrig kan bjuda på något gott eftersom affären har stängt när det är dags att gå hemåt. Jag är kvinnan med det enormt dåliga samvetet.

När dagen blir till kväll och jag tänker på saker jag egentligen hade tänkt att att göra som inte blivit gjort börjar jag nästan att kvävas. Jag fäller en tår och ber ännu en stilla bön för att jag en dag kanske ska lära mig det där med balans, och för att bitarna i livet en dag ska falla på plats. Jag ber en bön för att ni ska finnas kvar. Jag ber om ursäkt för hur jag prövar ert tålamod och jag ber om ursäkt för att jag tyvärr måste be er om att fortsätta förlåta ännu mera. För att jag vet ju att jag kommer att behöva det i framtiden. Jag ber tyvärr inte om bot och bättring, utan för att ni ska älska mig ändå.

Snälla?