Livet, just nu
Jag tittar på bostad. Bilder på badrum, planritningar, och kök flaschar förbi på dataskärmen. Jag vet ju om att jag måste flytta. Det var liksom en del av AT-paketet. Det var liksom det att det låg i framtiden som snabbt blev ett obehagligt nu. Jag vet att jag måste, för karriären och för livet. Jag har fattat ett beslut, kontraktet är skrivet.
-Är det något som har hänt?
Vännen tittar på mig med en bekymrad uppsyn över en kopp te på favoritfiket. Jag har aldrig kunnat ljuga inför de som känner mig väl. Det syns i ansiktet på mig hur jag mår.
-Jo, vars...
Mina vänner är prövade hårt under det gångna året. Alltifrån anspänningen av det första läkarjobbet till riktigt avancerat kärlekstrubbel har gjort mig till allt annat än den mest harmoniska och lyckliga av människor. Men guldvännen bara tittar på mig igen, tittar på tekoppen och ger prinsessan på ärten ytterligare en chans att beklaga sig. Jag ger henne en tacksamhetens blick.
Det är ju bara det att det är så förbannat okänt alltihop. Jag vill inte bara lämna. Jag trivs i den lägenhet jag har nu, jag älskar staden, närheten, det vana. Här har jag mina rötter, det vore så enkelt att bara fortsätta. Jag vet ingenting om att flytta. Jag vet ingenting om hur det går till att köpa bostad. Jag kan inte köra bil men jag måste lära mig det nu, trots att det känns läskigt och jag inte alls tror att jag kan. Jag känner mig liten, ynklig och ensam när jag mest måste vara stor, stor, stor, förbannat stor och vuxen hela tiden.
Jag tror att jag har regredierat lagom till examen. Istället för att fira och vara glad som en normal människa har jag mest bara lust att sätta mig på tvären, gråta hysteriskt och ge upp. Planen var ju liksom att jag skulle vara så mycket större när jag blev stor. Nu känner jag mig grundlurad, osäker, vet inte alls. Jag vet inte om jag kan. Jag vet inte om jag är älskad av mannen jag älskar mest. Jag vet inte om det finns ett vi. Jag vet inte, vet inte, vet inte men hoppas, vill och tror. Under tiden finns bara en verklighet att ta tag i. För att vara på den säkra sidan gör jag det som är bäst för karriären för att åtminstonde inte förlora på två fronter. För att åtminstonde, om jag skulle ha fel, ha en grund att kunna bygga upp mig själv på igen om jag skulle vara tvungen. Jag har tvingats bli tillräckligt stor för att inse att livet inte alltid blir som man tänkt sig. Jag har tvingats bli förbannat äckligt präktig och förnuftig.
Jag kör över alla känslor när jag styr mig in på bostadssidan, säger upp det fasta internetabbonemanget, hyr ut min lägenhet. Jag struntar i tårarna som faller, impulserna att ringa och avkräva mannen svar. Jag tvingar mig sälv till lydnad, jag tvingar mig själv till självcentrering och självförverkligande, jag tvingar mig själv att tycka att det är roligt. Låtsas tills det blir på riktigt och allt det där...
