ZZZ.99 Postjournellt syndrom

Det har varit en hård vecka så här några tunga jourer senare. Jag har jobbat, sovit lite, jobbat, jobbat och jobbat lite till. Jag trivs bra, det rullar på. Jag har mina rutiner, om morgonen, om kvällarna och nog känns ändå lägenheten i skogen som mitt hem trots ensamheten om kvällarna. Det kommer över mig ibland dock. Det kommer över mig när jag övertrött sitter i min mörka lägenhet och inte kan sova. Mörk är lägenheten inte nödvändigtvis i avsaknad på lampor, utan mörk är lägenheten för att jag helt enkelt inte orkar tända de lampor jag har. Det kan ju tyckas helt barockt, egentligen. Det kan tyckas lika bisarrt som att jag inte orkar plocka upp de där tidningarna från golvet, lika annorlunda som att jag inte mäktar med att borsta tänderna och lika konstigt som att det är en utmaning jämförbar med att bestiga Mount Everest att faktiskt bädda upp sängen och sova. Det går emot allt sunt förnuft. Egentligen.

Det är ju kul det här. Jag gillar att jobba. Men det är dagar som denna när man sitter i sin mörka lägenhet i skogen alldeles för långt från lysknappen som man undrar vad det är man gett sig in på egentligen. Jag lider just nu av postjournellt syndrom vars patogenes vilar i utmattningens patofysiologi för att tala fikonspråk. Det innebär rent praktiskt, förutom en förlamande trötthet och selektiv svaghet vad gäller lysknappar en viss förvirring. Förvirring som ibland, tja, låt oss säga kostar en resa till staden och en stor portion besvikelse.

För besvikelse är precis vad jag känner. Jag har fått smaka på begränsningar. Jag orkar inte allt jag tror att jag ska orka. Tydligen. Jag orkar inte att jobba mer eller mindre 30 timmar i sträck för att sedan gå hem, ta en dusch, göra mig fin och åka till staden för umgänge med mannen, vännerna och familjen. För då så glömmer jag plånboken under någon filt någonstans. Då letar jag som en dåre, missar bussen så att jag därefter missar tåget. Så får jag gå hem, gråta av mig sminkningen och rynka nya klänningen i pur och kristallklar frustration. Så får jag tacka någon lycklig stjärna eller snäll fe för att det går nya bussar till staden imorgon. Så får jag acceptera att jag blir ledsen av sånt här. Ledsen på det där sättet att jag får salteksem och ledsen på det där sättet att jag inte ens vill kunna själv. Ledsen på det där sättet att allt jag vill ha är någon som stryker mig över håret och är lugn och trygg, någon som tittar på mig med hoppfulla ögon. Ledsen på det där sättet att jag vill bli omstoppad, ledsen så att jag vill somna i någons famn. Ledsen så att någon annan tänder en nattlampa till tröst. Imorgon är en annan dag. Förhoppningsvis en piggare sådan. Om nu bara någon snäll fe kunde tända lampan så att jag hittade ut till sängen från min plats i det mörka köket...


Kommentarer
Postat av: Syrrastudenten

Jag klappar dig på huvudet och tittar på dig med starka hoppfulla ögon, för jag tror på dig och vet att det kommer bättre dagar. Sen tänder jag din nattlampa, bäddar upp din säng, fluffar till kuddarna, och tar dig i handen och leder dig in. Stoppar om dig, packar in dig i massa täcke, lägger på en filt och låter ett svagt sken lysa från lampan på nattduksbordet. Shit happens. Jobbigt är det, men det händer.

2010-04-16 @ 16:20:10
Postat av: yetanotherkandidat

Jag tackar för den enorma vänligheten och somnar gott

2010-04-21 @ 06:18:57
URL: http://yetanotherkandidat.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0