Nyläkare i exil

Tårarna trillar ner för kinderna. Hon hade inte valt det här. Man väljer sällan att bli sjuk. Man väljer inte narkos. Man väljer inte operation. Det måste göras, om än förhatligt, om än läskigt, om än jag vill inte. Det är den enda chansen. Ingenting är så brutalt som det hårda ljuset som slår emot henne inne på salen. Det är en  påminnelse om verkligheten, om att det här händer här och nu och om att det händer henne. Det är utanför hennes kontroll nu.

Inne på salen får hon somna. Tårarna trillar inte mer och hon får tänka på annat. Jag håller masken över hennes näsa och mun, ett tag om hakan. Det är det ultimata ansvaret, ditt liv i mina händer. Det får inte misslyckas. Jag vet det och det tynger. Är jag redo?

***
Du håller masken över mig i ett hårt grepp. Du skjuter fram hakan och har gjort det ett tag nu. Det är du som bestämmer vad som ska hända. Kanske börjar du få kramp i fingrarna, som jag fick? Kanske undrar du om du är redo? Borde jag skämmas för det jag inte kan styra - för hur jag känner? Har jag tvingat dig till någonting du inte kan hantera? I sådana fall, hur ska jag göra för att vakna? Kan du sänka narkosgasen? Kan jag sänka narkosgasen?

Så att vi kan prata som vakna personer?
Så att vi kan prata som jämlikar?
I frånvaro av narkos - hur hanterar jag smärtan?