Nyläkare i exil

På sjukhuset finns ett rum som inte gör så värst mycket väsen av sig. Det mest bara finns där, avskilt. Man tänker inte på det, inte så gärna. I rummet finns en bok som vittnar om vad som försigår på andra ställen av sjukhuset. I boken finns vittnesmål om livet, om döden, om önskan om liv, om längtan till det som varit eller det som kommer att bli. Det är stilla böner i olika handstilar, skrivna av människor som kanske inte alls tror. Men det är någonting med rummet och situationen på sjukhuset som får dem att vilja tvivla. Ibland måste man bara skapa en mening i det som inte har en mening. Det tysta rummet får tjäna som ateljé för skapandet.

Det håller ihop sig bättre nu för min egen del. Jag kan till och med misstas vara normal för det allra mesta. Mitt bland livet som kommer ut, mitt bland djupast känslor av lycka och av avgrundssorg kan jag leva med pausen. Det handlar inte om mig. Jag är tacksam över att vara en del av andras liv just nu. Jag är tacksam över att få vara med där livet tar sin början.

Men det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Det går inte en dag utan att jag önskar att situationen var en annan. Det går inte en dag utan att jag önskar att han kom tillbaka för att sitta ned en stund i tystnad, så som man sitter brevid någon man älskar. Det går inte en dag utan att jag sörjer mina luftslott, de som jag trodde var våra. Det går inte en dag utan ledsamhet, utan längtan, utan älsk. Det går inte en dag utan att jag förundras över det faktum att jag ibland kan njuta över sådant som förut var fantastiskt.

Det går inte en dag utan att jag funderar över hur jag ändå kan andas.
För det är så ont det gör. Fortfarande. Alltid.

Hoppet att orka leva vidare mitt i askan blir det jag skapar idag. Det är ett underskattat rum, det där avskilda.