Nyläkare i exil

Det var ju en helt vanlig dag på väg hem med kursarna. Någon fipplar med mobiltelefonen, några andra pratar helgplaner. Det är dags för AT-intervjuer och det pratas framtid när hela livet ligger framför oss. Vi har bråttom till bussen och uppmärksamheten är väl kanske inte den allra bästa när vi bestämmer oss för en genväg över den trafikerade vägen. Jag skyndar mig över och hinner i ögonvrån se bilen som kommer emot mig i hög hastighet. Ajdå. Det här var inte så smart.

Jag springer fortare än vad jag någonsin sprungit och landar i gräset på andra sidan nanosekunder före det att bilen kör förbi. Därefter börjar jag skaka. Det där var nära ögat. Brutalt och skoningslöst nära ögat. Hade det smällt hade dagen slutat under ett lakan på ett bårhus eller i bästa fall på ett traumacentrum nära dig. Jag hade, sammanfattingsvis, änglavakt av någon däruppe som tycker väldigt mycket om mig.

Tårarna börjar trilla nu. Det är plågsamt att inse hur skört livet är. Det är vidrigt att inse hur allting kan slås i spillror på grund av ett enda korkat beslut eller en enda mänsklig felbedömning. Patienter jag träffat passerar revy, traumafall, suicidfall, ledsna anhöriga. Det där jobbiga, det där som händer andra. Den andra verkligheten. och de gånger jag mött den på avstånd i mina jobbkläder. Fel, fel, fel fel, oåterkalleliga fel med katastrofala följder. Ett helt liv med oändliga möjligheter till felbeslut privat och i yrkeslivet väntar mig. Idag kunde det ha blivit jag. Jag har aldrig känt mig mera tacksam över att jag mår bra. Mina andra bekymmer bleknar bort tillfälligt. Lycka är att få vara frisk. Lycka är att kunna ringa till mamma och tala om att jag mår bra.