Nyläkare i exil

På avdelningen går patienterna hand i hand med döden. En efter en försvinner kroppsfunktionerna, tills de varken kan tala eller äta för att senare inte ens kunna andas. Det är lätt att få panik. Det är lätt att vilja springa därifrån. Det svåraste som finns är att bara finnas till för någon mitt i allt det där hemska. Det är svårt att dela att finnas till när inga ord hjälper, när man inte kan komma med någon klokskap. ALS-sjukdomen är nämligen inte klok, inte rättvis. Ingenting hjälper. Det är så man vill kräkas.

För personen framför mig finns bara nu. Det gäller att prioritera. Tala nu, för utomhus blir det så svårt. Njuta av favoritmaten innan man inte kan svälja längre. Njuta av varje steg man ännu kan ta själv. Njuta av anhöriga mitt i allt det där hemska, för det finns inget sedan när allt är bättre. Njuta av att idag faktiskt ännu kunna krama om sin son. Att trots allt njuta av nuet trots vetskapen om en sämre morgondag.

Vi doktorer kan efter diagnos inte bistå med mycket. Istället blir det patienterna som hand i hand med döden lär oss om livet, om sjukdomen, om att bara finnas till. De lär oss vad som egentligen är viktigt på ett rättframt nästan brutalt osentimentalt sätt och vi inser förhoppningsvis hur mycket det är som vi inte vet. Jag hoppas att jag har lyssnat.