Bensinstopp

Jag är världens tråkigaste människa. Det är sant. Två erbjudanden om att gå ut ikväll med jättetrevliga människor. Jag orkar inte göra något av det. Efter 10 veckor kirurgkurs som varit väldigt kul men krävande och efter en vecka där jag bott på sjukhuset är jag officiellt slut. Kaputt. Bensinstopp.

Det dåliga samvetet gnager. Jag har världens bästa pojkvän, familj och vänner som står ut med mig och min dröm.  Jag har inte blivit avskräckt av denna kurs, snarare än mer sugen. Blod på händerna och sedan blodad tand, uppenbarligen. Ur vissa aspekter kan jag ändå inte låta bli att fundera hur jag kan  vilja något så hårt som innebär vad det faktiskt innebär för mitt sociala liv och för familjen, för livselixiret. Jag måste lära mig att leva med dåligt samvete, lära mig att hantera den. Acceptera att jag behöver en karriär för att fungera som människa. Vad värre dock är att det kanske förhoppningsvis även kommer att adderas om några år om man skaffar sig en  egen familj, förhoppningsvis med mannen i mitt liv som troligtvis också kommer att arbeta en hel del. Våra eventuella barn kommer att vara vana vid att bli hämtade sist från dagis och att mamma ibland jobbar kvällar, nätter och helger. Ibland känner jag mig självisk. Jag blev aldrig utsatt för något sådant. Mamma hade alltid tid, har alltid tid.

Men det är ju så kul!

Stora frågor, jag blir nästan yr. Det får vänta, helt enkelt. Måste kanske inte lösa detta just nu. Jag har en dejt med min säng i ett väldigt mörkt och tyst rum.

Kommentarer
Postat av: m

...fast mamma hade konstant dåligt samvete för att hon tyckte att hon jobbade för mycket. Det ingår. Att vilja karriär samtidigt som kroppen värker efter de där underbara man åstadkommit. Du kan bara hoppas att du kommer att fungera som en förebild. Att det faktiskt går att både vara mamma och att ha ett yrkesliv. Sen finns det ju mormorar ibland...

2008-03-22 @ 19:26:25
Postat av: Emma

Hej!
Vi känner inte varandra, jag är långt efter dig i min läkarutbildning men gillar verkligen att läsa dina tankar om läkarkandidatlivet :) Har precis som du en underbar pojkvän och familj som, för varje vecka då plugget liksom äter upp en, tar steg bakåt för min dröm. Det är helt klart svårt - själviskt att välja denna karriär som man ändå känner inte går att välja bort. Men vad händer den där dagen då man har barn själv.. Trots att det är jobbiga tankar är jag glad att läsa att jag inte är ensam i världen med stora funderingar på kvällskvisten :)
Ha det gott!
/Emma

2008-03-28 @ 20:23:07
URL: http://emmaevelinas.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0