Kollegor i föreläsningssalen
Kära Läkarkollegor!
Föreläsaren påminner oss om stundande faktum just när eftermiddagens föreläsning tar ut sin rätt och tröttheten gör sig påmind. Ett och annat öga ska just till att blinka, en och annan gäspning syns i auditoriet. Just det, det var ju det vi var. Kollegor, inte kursare. Herregud. Det är introduktionsvecka med långa föreläsningsdagar, pärmar, hand-outs, anteckningar. Nytt, nytt men ändå liksom bekant på något vis..
Sjukvårdsadministrationskunskap är inte roligt i skogen heller. Det är alldeles för lätt att börja tänka på andra saker, blicken vandrar mot solen utanför. Utmed anteckningarnas marginaler ritas dekorativa mönster utan syfte.
Kära läkarkollegor!
Så påminner föreläsaren oss igen. Sjukvårdsadministrationskunskap var tydligen visst inte oviktigt i skogen heller. Och nu är det heller ingen praktik, utan allvar. Gulp, då. Varken tanken eller blicken får således vandra. Det kan bli fel, jättefel. Fokus således. Skrämsel funkar även på den skoltröttaste av nyläkare. Till vår tröst finns dock vetskapen att vi får betalt för att sitta på föreläsning och det faktum att föreläsningen har ett klart och tydligt syfte. Den är en förutsättning. Åter till papprena, således, för att så småningom kunna jobba tillsammans. Kollegor, inte kursare. Hjälp, det är faktiskt sant. Men visst känns det ändå ganska bra?
