Nyläkare i exil

- Lilla gumman, det är ju vad det innebär att vara doktor.

I nattens mörker ställs man inför svårigheter. Patienten har mörka tankar, svåra känslor och nu konsekvenser i form av blödande sår som det är meningen att jag som primärjour ska sy ihop, bildligt och bokstavligt talat. På det lilla sjukhuset får man se en bredd när man står ensam på akuten. Det är spännande, utmanande, utvecklande och stundtals helt överjävligt. Som nu till exempel.

Jag sitter i telefon med psykiatrin. Indikationer för LPT föreligger inte. Ok. Bedömning av psykiatriker? Tidigast måndag. Psykiatrin på det lilla sjukhuset har nämligen helgstängt. Det räcker ju om det finns tillgång till psykiatrisk akutvård en timmes bilresa härifrån. Dessutom vet vi ju alla att fredagskvällar dricker man lite alkohol och då blir man så lugn och harmonisk att psykiatrisk vård är slöseri med pengar. Det är helt enkelt billigare om folk självmedicinerar. Synd bara att jag och min patient inte fattade det.

Jag får råd över telefon. Enligt psykiatrikern jag talar med är det viktigt att göra en suicidriskbedömning av dessa patienter. Jag tackar vänligast för rådet och dör lite inombords. Sen får jag några ytterligare råd.

- Har patienten något att leva för?
- Har patienten tankar på döden?
- Har patienten gjort tidigare självmordsförsök?
- Var dessa i suicidsyfte?
- Har patienten någonsin planerat hur patienten ska ta livet av sig?

Suicidriskbedömning anses vara psykiatrins viktigaste och svåraste uppgift. Att göra medicinska bedömningar över telefon anses vara svårt, stundtals omöjligt. Borderline personlighetsstörning är en axel-2 störning som anses ha en hög livstidsrisk för suicid. I nattens mörker på skogssjukhuset är det AT-läkaren med 2 veckors erfarenhet som gör suicidriskbedömning av en borderlinepatient med hjälp av en psykiatriker över telefon. Till slut måste det vara svårt för psykiatrikern där på andra sidan telefonen att veta vems ångest hon egentligen behandlar, patientens eller nyläkarens.

En patient som suiciderar, ett barn utan en förälder, Expressenrubriker, HSAN, Lex Maria-anmälningar och åtal går som kalla kårar genom kroppen. Låt mig säga såhär: det är inte roligt eller underhållande. Det är inte utvecklande eller utmanande. Det är överjävligt och jättefarligt. Ett strukturellt problem av gigantiska proportioner när den psykiatriska vården har bantats och blivit anorektisk. Måste jag acceptera att bli ansvarig när det inte ens finns förutsättningar för patientsäker psykiatrisk vård? Är det rimligt att jag som AT-läkare ska göra suicidriskbedömning under mina första primärjourer inom somatisk vård?

Psykiatrikern där på andra sidan ser ingen annan utväg. Jag börjar bli besvärlig. Hur ska jag veta? Det är då som hon fäller kommentaren som fick inleda dagens självrannsakan. Jag vet inte vad som gör mig mest rädd där i nattens mörker; det faktum att jag är farlig på akuten eller det faktum att de som arbetar inom psykiatrin inte ser någon annan utväg än att acceptera arbetsplatsens anorexi? Att arbeta vidare i ett system som inte fungerar för att sedan bli halshuggen och uthängd av kvällspressen när något går åt helvete? Är det vad det innebär att vara doktor? Att dessutom bli kallad lilla gumman, är det en skattepliktig löneförmån?