Tillbaka
Jag är tillbaka. Lite ringrostig måhända, lite halvskrämd när jag återigen står där, ansvarig. Återigen miljoner frågor. Jag springer ut och in mellan de olika rummen på akutmottagningen och försöker räcka till.
- Ledsen att ni fått vänta
- Nej, jag är inte praktikant.
- Vänta lite så ska jag bara diskutera saken med en äldre kollega...
Slå upp nyutexaminerad i en ordbok och upp kommer en bild på mig. Dagen till ära, första dagen tillbaka på akuten som introducerad och invigd AT-läkare har jag dessutom fått en finne på näsan. Underbart. För det behövdes ett förtydligande. Det är ju liksom inte tillräckligt att det står skrivet i pannan, att det lyser ur ögonen och annonseras av mitt kroppsspråk. Dottern, sonen, kusinen, vännen och patienten tittar på mig med en skeptisk min. Jag kan tyvärr inte annat än att hålla med på något vis. Hej, jag är ny här. Och ja, jag är ung. Yngre än din son. Ja, det stämmer. Nu tänker jag ta hand om din mamma.
Dagens konstaterande är att det inte är lätt att vinna patienters förtroende när man måste läsa på sin nya namnskylt när man presenterar sig.
Den vanligaste frågan jag får av patienter och anhöriga är "hur gammal är du?". Dock aldrig sagt med skepsis eller på något sätt låtit som om de inte litar på min bedömning, tack och lov.
