Nyläkare i exil

Varje patient ska bemötas med respekt för patientens autonomi och integritet.

Detta är en av avdelningens tio budord. Det är att slå in öppna dörrar, kräkas självklarheter och sjunga floskler, allt på samma gång. Men vi har ramat in dem, satt dem på väggen. Självklarheter i guldram. Allt för att visa att vi respekterar, individualiserar. Vi sätter patienten i centrum. Alltid?

Det är lätt att sätta patienten i centrum när patienten är den där trevliga damen på sjuan, eller familjefadern på arton. Vi hjular baklänges för den lilla flickan och hennes mamma borta på rum två och ser till att den cancersjuke farbrorn får den där maten som han faktiskt fortfarande tycker om. Vi anpassar, respekterar, individualiserar och det är lätt. Patienterna blir nöjda, man får det där leendet, den där bekräftelsen på att man gör rätt, att man är en god människa, så kommer stoltheten och vi hjular lite till och bedriver proffsig vård. Den trevliga damen på sjuan, familjefadern på arton, flickan, hennes mamma och den cancersjuke farbrorn; vi gillar dem allihop och blir gillade tillbaka. Livet leker och jobbet äger.

I alla fall tills vi kommer till pankreatiten på rum fem. Han har ont. Han missbrukar, stjäl, svär och är förbannat otrevlig. Misstror allt, alla och framförallt dig när du inte vill öka bensodiazepindosen eller ge honom mer morfin. Det räcker nu, säger du. Det räcker nu, säger han. Du lämnar rummet arg och ledsen, känner dig manipulerad och otillräcklig. Patienten har fortfarande ont och känner sig misstrodd, missförstådd och utanför. Patienten har gjort det här förr och vet mycket väl att de där avdelningens tio budord kanske gäller honom i teorin men aldrig i praktiken. För dig är patienten en tagg, för alla de där ambitionerna, de där budorden och självklarheterna som du så gärna vill tro att du alltid följer, de liksom faller där på rum fem. Du har din agenda, patienten har sin. Livet blir livet med alla sina nyanser och du tvingas inse dina förbannade gränser. Du kan också bli arg.

Det är lätt att bli arg på patienten på rum fem. Det är liksom så förbannat onödigt att några ska trilla dit. Det är liksom så förbannat förjäkligt att människan är svag och liten och inte alltid är god och snäll. Det är svårt att behålla den där proffsiga distansen, svårt att inte bli provocerad. Det är lättare att bli ilsk. Det är lättare att vara kategorisk och helt plötsligt kryssa alla smärtlindrande mediciner. Det är ju narkotika, han ska ju minsann inte få knark av oss, trots att vi aldrig skulle drömma om att göra samma sak med den trevliga damen på sju. Så det så. I alla fall tills du sitter där på din läkarexpedition när den heliga rondilskan lagt sig och du skäms lite. För du gör ju egentligen inte sånt. Du är ju inte också bara människa som ibland är liten och inte alltid god och snäll. Du sätter ju patienten i centrum.

Varje patient ska bemötas med respekt för patientens autonomi och integritet. Tyvärr inte alltid lika lätt som det låter. Självrannsakan leder inte alltid till en ökad självrespekt. Det blir inte alltid bra. Dagens lärdom. Dessvärre.