Akuten kl 12:54
Patient 1: AF 30, puls 110. CRP 220, LPK 25. Blek, kallsvettig, febrig. Sjuk.
Patient 2: AF 45, puls 120. CRP 126, LPK 20. Blek, kallsvettig, febrig. Sjukare.
AT-läkare: AF 50, puls 220, CRP 1, LPK 5,7. Blek, kallsvettig, afebril. Sjukt nervös.
Bakjour: På väg
Sen så var det alla de där andra patienterna. De där som är på gång, i rullning, väntar på röntgen. Det var den där handkirurgkonsulten. Det var fall i hemmet, ohållbar hemsituation, autoanamnes omöjlig, kontakt med vårdcentraler, distriktssköterskor och arga anhöriga som tycker att de får vänta. Det hände något där kring lunchtid. Det kom liksom en virvelvind och jag står inte kvar på marken. Att säga att jag är otillräcklig är dagens underdrift.
Ibland förstår jag inte vad jag håller på med. Ibland förstår jag inte varför. Det gör ont i magen att vilja men inte kunna. Det gör förbannat ont i magen ibland när verkligheten inte är som boken. Det är ingen extra timme med näsan i böckerna som kan kompensera för min fruktansvärda brist på erfarenhet. Jag jobbar undan så gott jag kan, bakjouren kommer och hjälper till och får sedan trösta uppskrämd AT-läkare som faller ihop när allting lugnat sig. Idag blev det för mycket. Idag tvivlar jag. Tvivlar på om jag någonsin kommer att klara av det här, tvivlar på om jag någon gång kommer att hitta min plats. Idag bryter jag ihop och låter mig tröstas av kollegorna. Idag är jag oerhört tacksam för att jag ändå är här där de där kollegorna finns. De ska man uppenbarligen välja noga.
Imorgon är en annan dag. Tack för det.
Åh, vad jag önskar att jag nu var en erfaren läkare som med facit i hand kunde säga att du VISST kommer klara det. Att ALLA känner så i början, och att det är den oundvikliga vägen till att bli just en bra läkare. Nu är jag bara en T2a, och kan inte riktigt med någon egen erfarenhet säga just det. Men jag tror ändå att det är just så. Att det är när vi är som räddast som vi växer mest. Hang in there! Och jag är övertygad om att jag, som T2a som faktiskt inte kan nästan något alls, skulle vara grymt imponerad av det du gör även när du känner dig helt totalt vilsen, om jag stod brevid...
Känner igen situationen.
Lite off topic så tvivlar jag på att ditt LPK var låga 5.7, stiger många ggr rejält enbart pga stress (vilket akut sjuka också ofta är - har inte riktigt fått kläm på hur man ska värdera LPK)
