Nyläkare i exil

Jag har haft min bästa jour någonsin. Lagom mycket patienter, tid att möta, förklara och diktera utan att stressa. Till och med tillräckligt med tid för att hinna med att klicka runt och signera i det som måste vara jordens sämsta datajournalsystem. Men bäst av allt: jag har opererat min alldeles egna första blindtarm. Ett litet steg för mänskligheten kan tyckas; men en yrkesmässig milstolpe för mig. Ungefär som det första receptet i eget namn (i mitt fall något så osexigt som Diklofenakstolpiller den där första akutendagen i somras) och den första överfulla signeringskorgen. Det känns stort på ett sätt som känns väldigt barnsligt.

Idag har jag fått operera med mannen som i sitt lugn, ödmjukhet och skarpa kliniska blick är en levande legend. Alla som har varit på sjukhuset vet vem han är och för det är han omtyckt och omhuldad, älskad av patienter, kollegor och alla andra med. Han är mannen som med sitt lugn sprider en alldeles speciell stämning i den operationssal där han har spenderat stora delar av sitt liv, brinner för patienterna, brinner för att lära ut. Han är mannen som älskar sitt jobb, den eviga doktorn och den där förebilden man alltid kommer att minnas.

Idag kommer jag att komma ihåg. Alltid. Stolt över att ha sällat mig till den skara nyläkare som förundrats över denne man. Stolt att sälla mig till den skara som har stått där i operationssalen och ligerat av en appendixbas för första gången med denne kirurg. Stolt över att minnas. Alltid.