Rapport från avdelningen
Alla dagar kan inte vara roliga. Det är bara att acceptera. Vissa dagar är en aldrig sinande ström av pappersarbete och sökningar. Ringa en konsult här. Daganteckning. Skriva intyg. Skriva mer intyg. Skriva recept. Signera en anteckning. Signera provsvar. Signera provsvar. Signera provsvar. Ny konsult. Jag väntar. Patienten väntar. Daganteckningar. Mera epikriser. Sedan komma tillbaka för att göra samma sak nästa dag. Därefter gå hem och baka bröd som fyller hela frysen i ren frustration när du egentligen hade tänkt att läsa på något viktigt och bli en duktig doktor. Men faktum är att du inte orkar. Du har arbetat dig alldeles för trött. Du är nybörjare och det känns i hela kroppen men framförallt i huvudet. Attans.
Jag är fast på avdelningen utan att kunna komma ifrån. Ingen tid att gå ner på operation, ingen tid att auskultera på mottagning. Inte just nu. Idag var ingen sådan dag som gör att man går hem och sprudlar. Jag arbetar. Jag har ett fantastiskt jobb men inte alltid fantastiska arbetsuppgifter. Dagens lärdom: epikriser och signering av provsvar är inte alltid lärorikt. Det otympliga nya datajournalsystemet gör att man stundtals tittar ut genom fönstret, gäspar och längtar efter föreläsningar och böcker igen. Jag är liksom van och förbannat bortskämd med att det går framåt hela tiden, van vid att kunna sammanfatta vad jag lär mig. Jag är van vid att vara överstimulerad. Daganteckningar ger sällan adrenalinpåslag. Dags för en kaffekopp kanske?
Det gäller att påminna sig om varför man valde jobbet...
För mig handlar det om att göra nytta och gott. De bästa dagarna är när jag jobbat i "flow" i mötena med patienterna. Dvs jag märker inte att jag existerar för att jag är så fullständigt ett med närvaron och uppgiften.
Tidigare hade jag stora prestationsförväntningar och krav på mig. Men av det blir man ingen mänsklig doktor. Det coola är när man kan möta en människa - på mindre än 15 min - ha förstått problemet, sett, bekräftat - inte behöver skriva en enda medicin - utan patienten har förstått orsaken till sitt problem o "kan ta sin säng o gå". Lite överdrivet så klart...
Vi jobbar i branschen för rädsla. För lidande, smärta och döden. På det har vi väldigt lite utbildning. Därför ska man ta med sin livserfarenhet och jobba på empatin. Det räcker hela (yrkes)livet!
Lycka till!
