Nyläkare i exil

Jag viker ihop inskrivningspappret och avslutar diktatet.
Medicinlistan är kontrollerad, skriven av mig och signerad av handledaren.
Nöjd lägger jag högen med papper i dess låda på expeditionen.
Sedan förväntas jag visst veta något...

- Ska patienten til narkosmottagningen nu?
- Vad händer med patienten efter det?
- Ska hon ha Trombyl imorgon bitti?
- Vem ska operera?

Min impuls blir att svara att jag inget vet.
För det är ju fortfarande så för det allra mesta.
Varför frågar ni mig?
Ser ni inte att jag är inkompetent med alldeles för stor läkarrock?
Ser ni inte den inre kris som era frågor skapar?
Syns det inte på min flackande blick och ansträngda leende?

Jag tar ett djupt andetag.
Jag och handledaren har ju faktiskt gått igenom allt detta för några minuter sedan.
Jag kan ju faktiskt svara.
Jag ska faktiskt svara.
Det är faktiskt till och med tanken.

- Ja, patienten ska till narkosmottagningen.
- Patienten ska åter imorgon klockan 7.
- Trombyl är tillfälligt utsatt.
- Det är min handledare som ska operera.

Vänta här nu ett tag...
Var det jag som just sa det där?
Var det jag som kunde svara?
Skumt var ordet.

Jag blir lika förvånad varje gång jag faktiskt klarar av någonting.
Idag chockade jag mig själv.
Hårt.