På besök i en annan värld
Ok, jag vet egentligen att hår behöver klippas helst innan topparna är kluvna ända upp till hårfästet. Jag vet att det inte är bra att hoppa över att använda balsam (men vad ska man göra när balsamflaskan alltid tar slut innan schampoflaskan?) och att kombinationen stylingprodukter/hårfön skadar håret. Jag vill vara fin i håret och försöker följa diverse råd så gott det går. Men sen gör verkligheten sig påmind...
Den glassiga frisören river och sliter i mitt hår, drar en djup suck och tittar missnöjt på mig i spegeln. Kommenterar sedan: när klippte du dig senast, egentligen? Jag skäms. Konversationen dör. Frisören tittar år ett annat håll. Klipper lite här, klipper lite där. Springer sedan iväg utan att säga något. Han är på en annan plats. Han vill ta en annan kund. Oroligt tittar jag mig omkring.
Det är då det slår mig. Jag är den där jobbiga patienten fast i hårversion. Du vet, den där patienten som aldrig lyssnar på någonting du säger. Högt blodtryck, höga blodfetter, prediabetes. Vill vara hälsosam men orkar inte. Ingen skrämselpropaganda når fram. Patienten slutar att komma på mottagningsbesök för att det blir så pinsamt. Patienten vet ju vad som behöver göras. Doktorn förstår inte varför det inte går och blir frustrerad. Det blir jobbigare för patienten att gå till mottagningen. I slutändan känner sig patienten inte välkommen på en instutition som är skapad för patienten.
Ibland kanske det är nyttigt att vara jobbig patient själv. Att vara med om att bli utdömd som ett hopplöst fall. Jobbiga patienter är i grunden inga jobbiga människor. Vi förstår bara varandras världar och prioriteringar ungefär lika bra som jag förstår skillnaden mellan hårvax och stylingvax. Inte konstigt om det uppstår kommunikationsproblem då.
Din blogg är verkligen riktigt bra, rolig och smart!
Min frisör brukar numer bara skratta åt mig när jag kommer in i oktober efter att inte ha klippt mig sedan februari... Kan vi också göra det när vi inser att denna patient helt enkelt inte kommer att börja sköta sig?
Man kan undra varför det är så där - att snorkpellar ska få en att känna sig liten inför deras ängligt coola image. Jag brukar tänka dit en snorkråka på kinden, mascaraklet i ögonvrån och att de inte har en aning. Tänk katastrofen när de går för att pudra näsan! Allt är förlorat! Jag kan aldrig visa mig igen! Medan jag i mina sjaviga eftermiddagstrasor skulle säga "Hoppsan!" - förargligt det där! Sedan skulle jag dra en smula i trasorna, rycka på axlarna och stolt vandra ut.
Min självkänsla sitter någon annanstans, skulle jag tänka.
Bra idé från Kandidaten! :)
