Nyläkare i exil

Det är lätt att tro att diagnostik är något absolut. Det är lätt att tro att en duktig doktor är någon som kan svinga sitt stetoskop, slänga ur sig en diagnos och sedan, som genom ett trollslag, blir du frisk. Ju längre in i läkarutbildningen jag kommer desto mer har jag börjat inse hur fel denna föreställning är, hur ofta man egentligen svävar i ovisshet. Vi tar anamnes, lyssnar, klämmer lite här och där, tittar på labprover, skickar patienterna till röntgen men till sist handlar det ändå oftast om sannolikheter, stora studier, erfarenheter. Utifrån dessa sannolikhetsbedömningar initieras en terapi. Vi kan säga vad vi tror, vi kan ge prognoser baserade på stora patientgrupper. Men vi kan aldrig svara på hur det kommer att vara för just dig, vi besitter inga magiska krafter, vi kan inte se in i framtiden, vi kan aldrig lova. Ens egen mänsklighet kan ibland kännas beklämmande framförallt när en annan människa litar på att du ska lösa deras problem. bland kan vi ju inte ens svara på vad symptomen beror på och ännu mindre kan vi behandla dem på något enkelt sätt. Det inom medicinen vi faktiskt inte vet ställer till det, skulle man kunna säga.

"Jag laddar -------PIIIIIIIIIIP-------Bort från sängen-------Jag skjuter!" Patienten rycker till. Sedan händer något. Patienten går från snabbt förmaksflimmer till normal regelbunden sinusrytm. 150 J elstöt från defibrillatorn, sedan är patientens problem borta. Så nära Hogwarts man kan komma i den här branschen...