Nyläkare i exil

Andrum. Jag har en hel dags ledighet innan jag ska ta mig an avdelningen och därefter ge mig i kast med min första egna nattjour. Jag sitter i solen som gassar, ute bland alla människor som firar det fina vädret som man kanske bör. Jag låter solen bränna bort alla möjligheter till ångest, det är helt enkelt för varmt. Jag vet att jag kanske borde ge mig i kast med den där repetitionen av ortopedi jag så länge lovat mig själv att ta tag i det för annars kommer jag att fortsätta straffas genom att endast komplicerade ortopedpatienter skickas i min väg.

- Herregud, ett kungarike för en okomplicerad sårskada!

Gårdagens jour var en orgie av icke-akuta akuta patienter. I en strid ström kom onda knän som hade varit onda i ett halvår. Sommaren hade manat fram lusten att vara ute i gräset och spela fotboll och nu sökte hela orten för att få en dunderkur som skulle göra dem friska innan solnedgången. Jag svingade min penna och skrev röntgenremisser och Voltarenrecept på löpande band.

-Kan du garantera att jag blir bra nu?

Jag biter ihop igen. Svarar så gott jag kan. Ler mitt allra mest empatiska leende. Önskar stilla att patienten visste hur mycket jag önskar att jag kunde svara ja på den frågan. Att de bara visste hur mycket jag önskade att mina Voltarenrecept kunde trolla bort all artros och alla ledbandsskador i hela världen. Helst med en gång. Det är extremt otillfredsställande med otillfredsställda patienter. Och det måste jag bara lära mig att leva med ibland. Usch då.

Det går inte att komma ifrån att det är lite galet det här. Det är galet att jag är ensam doktor på akuten, trots tät kontakt med bakjouren. Det är galet att folk frågar mig om råd. Det är galet att jag ordinerar narkotiska preparat, sjukskriver människor, skickar brev till vårdcentraler. Det är galet att det är mig alla de där 10 patienterna väntar på. Det är galet, galnare, galnast. Rocken, eller nja, bussarongen, då landstinget försöker avskaffa rocken, är galet mycket för stor.

- Kan du ge mig en filt, jag fryser så när jag ligger här och väntar på doktorn!

Patienten inne på salen säger det med en uppmanande röst. Hon rentav befaller mig. Jag har precis kommit in på rummet och jag har ännu inte hunnit presentera mig.

- Hej, yetanotherkandidat heter jag, jag är underläkare här på akuten...

Jag säger det med all den pondus och trovärdighet jag förmår att uppbringa. Patienten tittar upp på mig, mycket skeptisk och lite förundrad. Jag biter tag om underläppen igen och ler tillbaka. Jag skulle kunna vinna en Oscarsstatyett vid det här laget för mina skådespelarinsatser. Eller åtminstone en guldbagge. Eller en Emmy.

Jag kan ju inte det här. Jag är en bluff, ett båg, en fejk. Jag vill egentligen stänga in mig på en toalett någonstans och gråta floder och hav. Jag vill gråta tills jag har saltvattenseksem och är alldeles svullen och rödmosig i ögonen. Men jag kan inte. Att ge upp är inget alternativ. Jag har jobbat i 10 timmar med 5 minuters lunchuppehåll, jag har 5 journaler kvar att diktera och min signeringskorg fyller på sig med CRP-värden, urinstickor och annat nödvändigt fortare än vad jag hinner läsa svaren. Det är långt kvar tills jag kan gå hem och väl där kan jag se fram emot ångest när jag tänker över dagens synder  och provsvar hemma på min kammare. Jag riktigt längtar till läggdags när jag ber några snyftande böner för att ingen av de patienter jag skickade hem ligger hemma och dör i farliga saker på grund av mina missar.

Men jag stretar vidare. Failing is not an option. I alla fall inte än.

Det finns några platser på sjukhuset där människor ligger för att dö. Det bara är så. När en av dessa människor dör mitt i natten är det jourläkarens uppgift att konstatera att så verkligen är fallet. Jag och min äldre kollega tar en promenad genom den mörka korridoren utanför akuten, förbi den släckta röntgenavdelningen, förbi de sommarstängda mottagningarna. Det är kusligt tyst och man kan höra hur rocken fladdrar när vi skyndar oss fram.

Vi är på väg till en av de där platserna. De har nyligen ringt oss. Nu ska jag lära mig rutiner för död. Någon måste sköta pappersarbetet och denna person är tydligen jag. Förutom jourläkare är jag nämligen dödsadministratör, den där sidan av döden som alla vet att den finns men som det sällan talas om i litteratur och media.  För sällan är väl ett dödsfall så torrt som när man sitter med papprena. Kryssa här, skriv under där, signatur där, stämpel här, faxa den där dit, blå penna, inte röd. Klockslag? Plats? Pacemaker? En kropp som ett föremål?

Vi ska konstatera dödsfallet. Jag knackar på dörren till enkelrummet på avdelningen innan jag minns. Det är en underlig känsla att komma in på ett rum där det för en timme sedan fanns en människa i sängen för att nu bara finna en kropp, nerbäddad i rena lakan, kammad, vaxartad och livlöst blek. På bordet brevid står blommor och brevid dem ligger en bibel. Kroppen är fortfarande varm men ögonen finns inget liv. Patienten reagerar inte när jag lägger mitt kalla stetoskop ner på bröstet. Jag gör en ansats att ursäkta mig innan jag hejdar mig. Just det. Det kanske inte spelar så stor roll nu.

Ett kryss där, ett annat här. Sen så var det signatur, plats och datum. Ett namn stryks från rondlistan och suddas ut från den stora whiteboardtavlan på sjuksköterskeexpeditionen. Check. Då var det färdigt. Nu finns hon inte mer. Så plötsligt och så sterilt och osentimentalt blir en människa död i lagens mening. Vi skyndar oss ner till akuten igen genom den mörka korridoren. Ingen hyllande fanfar av det liv som varit, ingen reflektion, inget hejdå. Var är rutan där man bockar av sånt? Det här känns annars nästan lite snopet.

- Ni kan skatta er lyckliga, ni kandidater.

Allvarligt talat tyckte jag att den gynekolog som fällde denna kommentar till mig i bistraste februarimörket var dum i huvudet. Jag tyckte att hon var insiktslös. Jag klagade över att hon måste ha tappat alla minnen av hur det var att vara kandidat och ny doktor. Alltid fel, alltid i vägen, aldrig duglig, aldrig accepterad, fattig, trött, alltid en disktrasa som universitetet kastar mellan olika kliniker i en faslig takt - skatta mig lycklig???
 
Man ibland har sådana där stunder ibland som man vet att man kommer att se tillbaka på med värme. Sådana där stunder som när man närmar sig 40-årskrisen kommer att se tillbaka på och idyllisera. Sådana stunder som gör att jag kanske kan acceptera gynekologens kommentar. För i min ungdoms dagar fick jag ligga i solen med de nyblivna kollegorna. I solen, i gräset, tillsammans på lånade filtar. Den där första sommaren som underläkare. Med barfota fötter utanför kollektivet, pepsi max, glass och trötthet sådär som man känner när man utmanas. Nytt jobb, nytt liv och hela livet framför mig. Inga val är gjorda, ingenting är försent. Det egocentriska världbilden när den är som bäst. Den där bilden av ungdom, naivitet, okrossbarhet. Den där rosenskimrande overkliga romantiska. Den bild som är lite för bra för att vara sann. Det är en bild som måste få finnas för att stå ut med det där andra läskiga som vi har framför oss i form av ensamma nattjourer, sjuka patiener och nya situationer. Vi vet ju om det.

Men det hindrar ju inte. Än skiner solen. Än är sommaren ung. Det kommer inte vara för evigt. Men nu är det så. För den närmsta framtiden är det kollektivet och det lilla sjukhuset som gäller. I mitt huvud ramar jag in bilden och sparar den. Inramningen gömmer allt det där andra som jag inte vill tänka på. Detta  tills en kandidat någon dag knackar mig på axeln och påminner mig om vad som finns där bakom ramen när jag alldeles tappat bort mig i drömmar.

Det är ju nästan lite så att man undrar vad man är för någon sorts person egentligen. Om man är av en annan art eller så? En konstig sådan? Det är sol ute, den finaste dagen på hela året faktiskt. Jag fyller år och borde äta sådan där jordgubbstårta som visst är inne den här tiden av året. Men nä. Jag är på det lilla sjukhuset och väntar. Jag ska få assistera på operation. Det drar ut på tiden. Det gör det alltid. Det gör mig förbannat svår att leva med. Ibland undrar jag vad jag håller på med. Ibland undrar jag varför, egentligen.

Men faktum är att just nu väntar jag gärna. Jag träffade patienten på akuten, klämde lite på buken, misstänkte min livs första blindtarmsinflammation. Bakjouren kom, höll med och sen gick det fort. Min arbetstid är slut för länge sedan. Nu tänker jag bara njuta av det där intressanta. Insupa doften av sterilium. Just nu är jag så lycklig som bara en vikarierande underläkare  kan vara.

De frågar

- När ska jag ta bort de här stygnen?
- Hur lång tid kommer det ta innan det blir bra?
- Ringer mottagningen mig?
- Hur går undersökningen till?
- Gör det ont?
- Kan jag ge patienten Ketogan?
- Vad ska det vara i droppet?
- På vilken tid ska droppet gå in?
- Ska du skriva in patienten på 18?

Jag svarar

- Jag behöver diskutera det med en äldre kollega
- Jag ska höra efter med min bakjour
- Jag behöver prata med ortopedjouren
- Jag behöver prata med röntgendoktorn
- Intressant fråga, det måste jag kolla upp
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren
- Vänta lite så ska jag dubbelkolla med bakjouren

Jag tänker

Hjälp!
Hjälp!
Hjälp!
Hjälp!
Hjälp!
Hjälp!
HJÄÄÄLP!

Faktum är dock att det går framåt. Herregud. Paniken finns ju där hela tiden. Men jag biter ihop. Jag lurar dem en efter en. Jag är ju doktor i deras ögon. I mina egna ögon är jag en pajas. En läkarclown med alldeles för stor rock.

- Hej, det är jag som står för underhållningen på den här akutmottagningen

Men: patienterna skickas hem, till avdelning, till röntgen. De smärtlindras, utreds och provtas. De får dropp och annat smått och gott jag ordinerar. Mina recept studsar inte alltid och röntgen har hitintills inte skällt ut mina remisser annat än i smyg. Jag hittar till lunchrummet, kiosken, akuten, biblioteket, röntgenronden, avdelningen. Det är i de stunderna jag känner mig nästan som en riktig doktor. Mina handläggningstider är i och för sig enorma. Tänkte du komma för att hälsa på mig på akuten? Jag rekommenderar i så fall en god bok. Eller tja, är du någorlunda läskunnig rekommenderar jag i alla fall två. Eller fem. Eller femton. Vänta lite ska jag fråga bakjouren...

Var finns medicinlistan?
Hur gick numret till röntgen?
Räcker det med den här dosen?
Kan du komma ner och titta på patienten?
Hur kom jag till lablistorna?
Var hittar jag provsvaren?
Hur skriver jag konsultremisser?
Kan jag kontakta distriksköterskan?
Ska jag följa med till röntgen?
Ska jag sätta in det här läkemedlet?
Återbesök om två veckor säger du?
Ska jag göra en ny röntgen?
Var det återbesök om två veckor du sa?
Vad ska jag säga till anhöriga?
Kan du komma ner och titta på patienten?

Sanningen är att jag har noll koll. Jag trodde att jag hade fattat administration. Jag trodde att jag visste. Jag hade ingen aning. En helt ny värld har öppnat sig där jag plötsligt har allt det där jobbet jag varit förskonad från som kandidat. En helt ny värld där jag undertecknar recept och medicinlistor i mitt eget namn. Jag tvingas leva med det faktum att ingen kan dubbelkolla precis allt jag gör trots att jag gärna skulle vilja. Så jag svettas, svettas, svettas, svettas, svettas för att sedan ställa frågor, frågor, frågor, frågor och flera frågor. Bakjour, läkarsekreterare, sjuksköterskor, undersköterskor, distriktsköterskor på äldreboenden, tanten som delar ut mat i matsalen; det enda som är säkert är att ingen går säker. Mina frågor är överallt. Jag också, känns det som.

Det finns många äldre kollegor som berättat för mig om den stora tröttheten som gärna drabbar dig som ny underläkare. Nu kan jag berätta om samma sak. Idag gick jag direkt hem från det lilla sjukhuset och la mig för att sova middag. Jag hann knappt få av mig ytterkläderna innan jag somnade. Därefter sov jag i ungefär 3 timmar. Det var väldigt skönt. En del av mig befarar dock att jag ännu inte upplevt det värsta då jag kan berätta om en mycket lugn introduktionsdag med få patienter och mycket undervisning. Det gör mig lite rädd inför hur jag ska klara mig sen när det bara är jag och min bakjour där på akuten mitt i natten.

Jag är en läkarbebis, det är bara att inse. Jag känner full sympati för det lilla barnet som vaknar upp en kort stund, betraktar världen för två sekunder för att sedan sova och bearbeta alla nya intryck. Jag träffar min patient, dikterar, skriver recept med darrande hand för att sedan nästan sjunka ihop av det som för mer vana kollegor är en struntsak. Jag längtar just nu efter att få mer rutin på saker, att få känna att det flyter. En del av mig har konstant panik när jag inser hur ovan jag är, hur skör ordningen är och hur lite som krävs för att kasta mig ut i noll koll.

Samtidigt njuter en annan lugnare del av mig; det är enormt spännande när allting är nytt och enormt tillfredsställande när allting är utvecklande. Likt ett litet barn som fascinerat kan betrakta en lampa på ett sätt som vi vuxna människor aldrig skulle komma på tanken att göra, är rutinjobbet någonting som får mitt hjärta att slå lite extra. Det är ett slags underläkarprivilegium om man så vill. Rutinjobb blir ju efter ett tag långtråkigt och just nu finns inget rutinjobb i min värld. Jag utmanas, hela tiden. Det är läskigt, stundtals vidrigt, men samtidigt alldeles, alldeles fantastiskt. Det är början på resten av min karriär.

- Hej, jag heter yetanotherkandidat och jag är läkarkand... erm, läkare här på akuten.
  Berätta för mig varför du är här!

Jag nästan snubblar in på rummet och tappar telefonen ur fickan. Ett strålande första intryck ger jag idag min alldeles egna första patient. Grattis. Du är i trygga händer nu. Du ser ju. Jag kan ju det här. Jag har ju gjort det en halv gång förut. Det där ansiktsuttrycket som fullkomligt strålar gröngöling finnns bara i ditt huvud.

Men min patient berättar, svarar tålmodligt på frågor. Patienten litar på min kompetens. Det känns mer än skakigt. Anamnestagningen urartar till ett fullkomligt förhör om huruvida patienten möjligtvis har några symptom hon inte tänkt på att hon hade som skulle kunna indikera att hon svävar i livsfara.

- Har du diabetes?
- Kärlsjuka?
- Högt blodtryck?
- Liknande besvär tidigare?
- Blodbrist?
- Viktnedgång?
- Feber?
- Annan livsfarlig sjukdom?
- Vad har din fasters mosters kusin för någon sjukdom?
- Är det något som går i släkten?
- Allergier?
- Säker på att du inte är allergisk mot lokalbedövning?
- Är du verkligen säker?
- Säker???

- Det är bra att doktorn är noggrann.

Jo, jag tackar. "Doktorn" är ute på hal is och är livrädd. Livrädd att missa livsfarliga saker - snälla dö inte! Det vore så tråkigt för oss båda. Okej? Jag ringer bakjouren som håller med mig om planen. Jag får lära mig ytterligare rutiner. Jag skriver mitt livs första recept med min underskrift på.

Därefter går jag tillbaka till patienten. Jag har med mig receptet och förklarar planen och medicinen. Jag ber patienten att komma tillbaka om det inte ger sig eller om hon skulle få feber eller känna sig allmänt sjuk eller vill ha någon att prata med eller...

...om hon vill träffa en riktig doktor. Men där hejdar jag mig. Just det. Usch då.

Senare går jag förbi henne vid kiosken. Hon pratar med sin sambo.

- Ja, och så fick jag recept av doktorn.. Men titta, där är hon ju!

Patienten vinkar åt mig. Jag vinkar tillbaka.
Nästan som om jag vore doktor på riktigt, eller nåt.

Jag har överlevt min första dag. En mjukstart förvisso, men ändå. Wohooo! Jag har ett rum, en sökare och ett receptblock. Jaså, så var man helt plötsligt läkare. Hur gick det här till? När hände detta? Vem har okejat?

Det är lite svårt att hänga med i svängarna. Jag har en bunt med papper om avdelningsrutiner, pm, formalia, introduktionschecklistor och annat matnyttigt att gå igenom tills imorgon som är första dagen med patienter. Det känns helt surrealistiskt att sitta här i sitt tillfälliga hem i långt-bort-från-stan. Det är liksom här jag bor nu, i alla fall för ett tag. Det känns både ensamt, läskigt och spännande på samma gång.

Och första dagen då? Ja, vad kan man säga. Den började bra.

- Är du över 19 år?

Busschauffören tittar på mig. Jag tittar på honom och vill dö. Om några år hade kommentaren varit guld. Nu ger den mig smått panik. Hur ska jag någonsin klara mig i den här rollen? Vem kommer någonsin att tro på mig?

- Ja

Jag betalar min bussbiljett och sätter mig någonstans långt bak på helspänn för att inte missa hållplatsen där jag ska kliva av. Därefter är dagen tyvärr mest ett sudd av fantastiskt många intryck. Jag har ett vagt minne av att jag nästan gick med gruppen som skulle introduceras för sin sommarpraktik som köksbiträden. Det kändes liksom mer naturligt.

Nu ska jag läsa pm för att se vad det egentligen var de sa idag. Det känns stabilt...

Jag är framme i skogen och omgiven av mina väskor. Det har krånglat en aning med mitt boende och jag kommer att få ordna med det efter att jag har börjat jobba. Tills dess blir det kappsäck, skrynkliga kläder och ett visst mått av hemlängtan. Jag åkte förbi sjukhuset idag på vägen hit. Det är skumt när framtid blir verklighet, när jag kan säga hey, dit ska ju jag och jobba, inte om ett år, inte sen, utan nu, på måndag. Än så länge känns det som att jag är på semester med överdriven packning. Jag är inte en del av samhället här, jag är en främmande fågel. Väl mottagen förvisso, men ändå.

Just nu längtar jag allra mest efter att få packa ur mina kläder ur väskan, bädda en mer permanent säng med mina medpackade sängkläder och hänga upp min handduk. Jag längtar efter att ha en dörr att stänga om mig, jag längtar efter lugn och ro. Jag längtar efter att ha klarat av den där första dagen som underläkare. Vi tar ett myrsteg i taget...

Det känns liksom så naturligt att vara kandidat nu. Jag har liksom vuxit in i rollen, jag vet vad som gäller. Jag vet vad jag gillar och jag vet vad som suger. Jag har faktiskt lärt mig hitta till de olika ställena på kursen, börjat trivas lite smått bara för att inse att det är juni. Det är juni, vilket innebär att jag faktiskt snart inte alls ska gå i skolan.  Om en vecka är jag borta från det fina sjukhuset. Kanske kommer jag aldrig tillbaka. Hur kommer det sig att man kan sakna något man stundtals inte alls gillat? Det ryktas hursomhelst om att jag ska börja jobba. Det ryktas om att jag ska provflytta. Byta miljö. Lämna välbekanta korridorer. Lämna det jag tagit för givet. Lämna bekantskaper. Stå på egna ben. Ensam. Utan honom. Själv. Det ryktas dessutom om att jag är vuxen nu och ska klara av det här.

Usch. Jag vill helst krypa in i garderoben och gömma mig. En annan del av mig själv vill ge mig en örfil, för det är ju samtidigt jättespännande. Jag vill det här. Tror jag. Hoppas jag. Hursomhelst är det ett stort äventyr på det lilla sjukhuset. Det ska bli kul. Jag ska bara våga glänta på garderobsdörren först...