Nyläkare i exil

Bakom två stora grå låsta dörrar på det stora sjukhuset finns en annan verklighet än den vi är vana vid.  Patienterna beskriver sin verklighet för mig och min handledare där inne i rummet med de grå pinnstolarna. De berättar om hur säpo avlyssnar sommarstugan, hur grannarna är i konspiration för att mörda patientens familj, hur patienten har haft kontakt med gud som säger att det är hennes ansvar att lösa världens konflikter. De berättar om gift i källaren och om FBI som kommer att kidnappa dem och alla oss andra närsom. Den andra verkligheten kan onekligen vara skrämmande.

Men den andra verkligheten kan också vara underbar, magisk rentav. Det är bara vi dumma som inte förstår, vi som försöker droga bort allt det där härliga. Vem skulle inte vilja vara älskad av alla? Vem skulle inte vilja besitta magiska krafter? Vem skulle inte vilja kunna styra det amerikanska presidentvalet genom en knapptryckning på avdelningens tv?

Bakom de två stora grå låsta dörrarna finns de som finns, men inte existerar med oss. Avdelningen luktar gamla cigaretter. Till den andra verkligheten har det stora sjukhusets grandiosa anti-rök kampanj inte nått och kommer heller aldrig att göra. I den andra verkligheten finns det större problem att lösa.

Patienterna lever söndertrasade liv. Det liv vi alla vill leva fungerar inte för dessa patienter, hur gärna de än vill. Försök förklara för kronofogden att pengarna kommer så fort Obama vunnit valet du med. Det går liksom inte. Försök att få någon att ta dig på allvar när du för femtonde gången ringer polisen för att grannen försöker förgifta dig med grönt gift, så får du se. Försök du, att ta kontakt med din tonårsdotter efter att du skämt ut henne på skolgården inför alla kompisarna. Försök att be om ursäkt, försök att få en kram. Försök att få henne att se dig i ögonen. Försök att tala om att du medicinerar nu, försök att få henne att acceptera att mamma är sjuk. Det är inte enkelt.

När jag befinner mig där bakom de två grå, där i deras verklighet kommer insikten nära. Det är plågsamt att inse att patienterna trots alla udda föreställningar är precis som folk är mest. De är inte konstiga, de är inte något i periferin. Deras beteende är i mångt och mycket logiskt om du ser till den verklighet de ser. De vill också bara bli älskade, känna närhet, bli trodda, känna tillförsikt. De älskar sina barn, men en alternativ verklighet gör det svårt att visa det på ett hälsosamt, vanligt sätt. Det är logiskt att låsa in sina barn när FBI är ute efter dem, men socialen vill ju inte förstå. Vem som helst skulle ju bli arg när socialen istället tar barnen och låser in dig bakom två stora grå dörrar.

Jag känner mig otrygg bakom de två gråa dörrarna, men inte av den anledning jag kanske först trodde. Det är inte patienternas beteeende som skrämmer utan det är deras mänsklighet mitt i allt det galna. Det är vetskapen om att flera av dem levde vanliga liv innan psykosen kom. Det är vetskapen om att vi är så lika, vetskapen om att patienterna i mångt  och mycket far illa, det är vetskapen att vi inte vill se tills det kommer för nära och vi måste ompröva det vi trott.

Psykiatrikursen är en annorlunda kurs, men en nyttig sådan. Även om det kanske fortfarande inte är min grej.

Jag och sjuksköterskan har sällskap i omklädningsrummet på eftermiddagen. Vi har ett bra samtal, jag och sjuksköterskan på vårdcentralens äldremottagning. Hon berättar om sitt arbete. Hon verkar trivas på sitt jobb som hon gör väldigt bra. Patienterna älskar henne. Hon är familj för dem, en nyckelperson i dessa pensionärers liv, det inser man snabbt. Hon lyssnar på hur det är med pensionärernas knän, frågar dem hur barnbarnen mår, eller om kattungen har lärt sig att inte vässa klorna mot soffan än. Pensionärerna tar med sig äppelkakerecept från den senaste allerstidningen. Det finns mycket att lära av henne.

Så glider samtalet in på mig. Vem jag är, hur långt jag har kvar innan examen, vad jag vill göra sen.

-Oj, då är du snart färdig!
-Mmmm, relativt snart så.
-Men du kan ju inte vara så gammal? Hur gammal är du? 28 -29?

Jag svarar henne att jag är yngre än så. Plötsligt blir tonen en annan.

-Men då är du ju bara ett år äldre än min son!!

Hon förklarar vidare att hon var ju äldre när hon började för att hon minsann såg till att arbeta lite innan så att hon visste vad hon gav sig in på. Dessutom kommer vi ha läst lika länge när jag är färdig, inflikar hon innan hon snabbt får på sig skorna och smäller igen omklädningsrumsdörren efter sig. Kvar står jag som ett frågetecken och fattar absolut ingenting. Jag vill nämligen inte behöva tro att anledningen till samtalets tvära vändning är den klyschiga. Jag vill inte hylla herr Jante, återigen. Det börjar kännas tröttsamt. Det måste finnas en annan anledning.

De där räkorna hon åt till lunch kan inte ha varit bra, eller hur?

Alltså, allvarligt. Jag greppar inte det här. Jag känner mig som en trulig fjortis och vet inte om jag inte kan eller om jag inte vill. Mitt inre jag tuggar tuggummi på seminariet med kepsen bak och fram; asså vaddå? Mitt fånpräktiga högstadiejag kunde aldrig någonsin förmå sig till att förstå hur någon inte kunde vara intresserad av industrialismens betydelse för den liberala ideologin, galvaniska element i vardagen eller något annat superintressant. Jag ber om ursäkt. Jag förstår nu, liksom va typ. Jag har försökt men jag är verkligen inte intresserad. Allvarligt. Tyvärr. Skäms. Jag hatar evighetslånga listor för att särskilja på paniksyndrom med agorafobi eller agorafobi med paniksyndrom. För det är en skillnad. Det är alltid en skillnad. Du har aldrig förstått. För sanningen ligger alltid i den äldsta betraktarens öga.

Allvarligt. Mitt fjortisjag tycker att läroboken är pladdrig och diagnosmanualen ännu pladdrigare. Den underbara överläkaren på mottagningen försöker trösta, förklarar att det handlar om erfarenhet, att jag måste träffa hundratals patienter för att förstå. Jag måste skaffa mig en psykiatrisk referensram, precis som jag måste lyssna på hundratals hjärtan och klämma på tusentals bukar. Jo, jag tackar. Nu känns det genast bättre. Kom igen den dag det finns blodprov på låga serotoninnivåer eller något annat objektivt. Eller ännu bättre, mer lumbalpunktioner. På rutin. Bara en liten nål? Bara någonting praktiskt? Snälla? Kom igen när det finns facit som jag kan tjuvkolla i, liksom. Tills dess är vi hänvisade till evighetslånga samtal. Tills dess är vi hänvisade till att aldrig kunna ge raka besked. Om, utifall att och kanske. Ännu mer än inom den somatiska medicinen. Tyvärr. Jag vill tycka om mottagningen, personalen är superprofessionell  med knappa resurser. Patienterna älskar dem och jag förstår varför. Alla är så snälla mot mig. De försöker, men det kan inte hjälpas. För min upplevelse av psykiatri är att det är krångligt i teorin och tråkigt i praktiken.

Schyrra, får jag vara lite sarkastisk nu? För jag lär mig ju liksom nya saker hela tiden. Fakiskt. Min roll som läkarkandidat på mottagningen är ju nämligen att sitta tyst i ett hörn de gånger jag överhuvudtaget får vara med på patientsamtalen. De gånger jag får tillfälle att vara med känns det utvecklande att se på när patienten fyller i formulär och läkaren förnyar sjukskrivningen. Ännu mer utvecklande är vårdplaneringsmöten om patienter jag aldrig träffat. Eller mottagningens APT-möte. Intressant är ändlösa rader av återbesök för att följa upp insättning av SSRI-preparat, psykiatrikursens kortisonkräm. Intressant är även att sitta brevid och lyssna på när handledaren tar emot ändlösa rader av telefonsamtal från patienter med ångest. Spännande var ordet för mottagningens nya kaffemaskin. Jag har under veckan haft som utvecklingsprojekt från FoUU att testa mig igenom mottagningens kaffesortiment. Slutsatsen är för övrigt att macciaton är bättre än latten. Faktiskt.

Allvarligt, alltså. Det här är inte min grej. Seriöst, liksom. Jag beundrar er som kan det här, ni som tycker det är roligt, ni som vill. Ni behövs, när sådana som jag sviker. För ja ba orkar inte.

MADRS?
SCID-II?
KSP/SSP?
DIP-Q?
NEO-PI?
PDE?
Sanning? Verklighet? Diagnostiskt? Praktiskt?

Jag gillar raka svar. Inte om, utifallatt, möjligtvis och kanske. Jag gillar när det är logiskt, när a leder till b som eventuellt leder till c; men det är lite av den varan nu på dagarna. Hjärnan är svår att förstå och sjukdomarna däri är ännu svårare. När vetenskapen inte förstår blir undervisningen minst sagt diffus. Den trevar sig fram med ändlösa listor på eventuella symptom patienten kan lida av, ändlösa skattningsskalor enligt 10000-kronorsfråganprincipen med poppiga enkla förkortningsnamn som SSP och DIP-Q. Det handlar om de subtila skillnaderna, psykos eller psykotiska symptom. Det finns en skillnad. Psykiatriskt status ska ta hänsyn till ungefär en miljard olika parametrar, för en kandidat till synes helt utan struktur. Den modell vi ska använda oss av är alltför kategorisk för att passa verkligheten, verkligheten alltför diffus för att vara vetenskaplig; mitt i allt det här finns det patienter och psykisk ohälsa som ska tas om hand. Jag och psykiatrikursen är på kollisionskurs.

Missförstå mig rätt, det är en jätteviktig specialitet som handhar vanliga sjukdomar. Kunskaper om de här sakerna kommer att vara jätteviktiga, men det är just det som skrämmer. Jag är nämligen urusel på detta. Jag har svårt att förstå tjusningen med denna specialitet, svårt att förstå hur man orkar. Det handlar om mänsklig olycka, om sjukdomar som gör att du existerar men inte fungerar. Det handlar om utanförskap och de svåra sakerna i livet. Det handlar om saker vi inte riktigt förstår, om utmaningen att ändå begripa. Jag har svårt att hitta rätt angreppspunkt, svårt att hitta något sätt att förhålla mig. Jag har svårt att låta bli att ta illa vid mig av människor som vill ta sitt eget liv eller provoceras av psykossjuka. Ni hör ju. Provocerad. Av någon som inte kan hjälpa att den har blivit drabbad av en SJUKDOM. Efter en vecka. Jag skäms. Vart tog empatin vägen, liksom?