Dr Bitch?
Jag lever. Knappt. Jag hade tänkt att skriva ett inlägg, sedan kom ett jourpass emellan. Och sedan ett till. Och sedan ytterligare ungefär 100 till. Timmarna på medicinakuten har varit långa och många. AT-läkarbrist och en akutmottagning som vuxit ur sina kläder på grund av ökat upptagningsområde ordnade den detaljen. Det finns även gott om elände och ensamhet i skogen. Det kan konstateras.
Jag själv sitter på mitt rum på sjukhuset efter ännu ett jourpass för mycket med dagens dikteringsberg. Jag är utmattad, slut som person, hungrig och ledsen. Det blir ingen middag i vettig ordning idag heller. Faktum är att det inte ens blir hemgång för ute är det tvärmörkt, ensamt, 16 minusgrader och dessutom dags att vända åter till sjukhuset om sju timmar för ytterligare en arbetsdag. Det är liksom inte ens värt det. Jag har kapitulerat. Jourrummet i källaren, min borg. Eller i alla fall mitt extra hem.
Jag önskar att jag kunder berätta för er om de där glada stunderna. Jag önskar att jag kunde fokusera på min favorittant som 95 år gammal tränar och kommer tillbaka efter en stroke på grund av sin underbara kämpaglöd och vilja att leva. Jag önskar att jag önskade att få berätta om människor som kämpar trots sjukdom, svåra besked och taskiga odds.
Men faktum är att jag drunknar i allt det andra. Ständiga jourpass, överfull akutmottagning, överfull signeringskorg som aldrig åtgärdas på grund av att jag går jour och drar på mig mer att signera. Jag drunknar i ensamma och olyckliga människor som sätter allt sitt hopp till sjukvården för att lösa allt ifrån relationsproblem, hyresskulder och skoskav. Olyckliga människor som skyller det faktum att de lever på dig. Någonstans mellan hungrig och övertrött tryter orken och doktorsskolan tystnar. Någonstans mellan stressad och överarbetad försvinner förståelsen för akutbesök lördag kväll på grund av 2-årig trötthetsproblematik eller 20-åriga besvär med förstoppning och du blir förskräckt över hur du på ditt arbetsrum tyst ber patienten att flyga till något otrevligt ställe. Alltid försöker jag trösta, ibland kan jag möjligtvis lindra och mycket sällan får jag uppleva att jag faktiskt botar. Läkareden 2.0. Jag duger aldrig. Jag är alltid otillräcklig.
Mitt prekliniska jag skulle skämmas över mig. För jag är livrädd. Tvivlar. Jag fattar inte var jag ska hitta min plats, hur jag ska orka med allt elände. Framförallt, hur ska jag tackla missnöje trots att jag sliter som ett djur? När mitt bästa inte räcker? När jag är den mest oförstående läkarjävel en patient någonsin träffat trots att jag gjort alla tänkbara utredningar men patienten är fast övertygad om en sjukdom som inte existerar?
