...så börjar slutet
Det är de sista skälvande minuterna på mitt sista sommarlov någonsin och bara början på en himla massa sista därefter. Sista terminen, smaka på den... Huvva. Jag vill bara gömma mig i biblioteket eller något liknande. Äta pasta med tomatsås, klaga på CSN och dricka öl på fredagspuben. Jag stannar uppe sent ikväll, drar ut på det. Jag vill inte gå och lägga mig. Jag vill inte gå i skolan. Det blir ju bara en dag närmare det där avlägsna som man aldrig trodde skulle ske. Examen? Va? Nä! Inte jag! Aldrig!
Varför ska man få kalla fötter för? Det känns ju fantastiskt onödigt och lätt obehagligt. Ge mig en fleecefilt och ett par varma tofflor typ nu! Hur ska man annars kunna vakna? Skulle jag verkligen bli glad om någon gav mig chansen att börja om på nytt? Skulle jag ha gjort det annorlunda? Men ändå...
Drömskt tänker jag på alla de jag känner som börjar sin livs drömutbildning imorgon och blir i mitt stilla sinne grön av avund. Gasquer, fester, möten, förhoppningar, allt är möjligt, inga val är gjorda. Det är lätt att idealisera i andra änden. Det är lätt att idealisera det man känner till när allting annat känns oklart och det ändå är dags att ta nästa steg i livet. Jag känner mig omåttligt fånig och lätt oförskämd när jag känner såhär samtidigt som jag vet att det finns många därute som gärna skulle vilja vara i mitt ställe. Jag känner mig gränslöst dum eftersom jag vet att jag faktiskt egentligen inte alls vill börja om. Jag vill ju faktiskt jobba nu, slippa kandidattiteln, slippa ekonomiska bekymmer. Men varför måste det gå så fort..?
Varför ska man få kalla fötter för? Det känns ju fantastiskt onödigt och lätt obehagligt. Ge mig en fleecefilt och ett par varma tofflor typ nu! Hur ska man annars kunna vakna? Skulle jag verkligen bli glad om någon gav mig chansen att börja om på nytt? Skulle jag ha gjort det annorlunda? Men ändå...
Drömskt tänker jag på alla de jag känner som börjar sin livs drömutbildning imorgon och blir i mitt stilla sinne grön av avund. Gasquer, fester, möten, förhoppningar, allt är möjligt, inga val är gjorda. Det är lätt att idealisera i andra änden. Det är lätt att idealisera det man känner till när allting annat känns oklart och det ändå är dags att ta nästa steg i livet. Jag känner mig omåttligt fånig och lätt oförskämd när jag känner såhär samtidigt som jag vet att det finns många därute som gärna skulle vilja vara i mitt ställe. Jag känner mig gränslöst dum eftersom jag vet att jag faktiskt egentligen inte alls vill börja om. Jag vill ju faktiskt jobba nu, slippa kandidattiteln, slippa ekonomiska bekymmer. Men varför måste det gå så fort..?
Bokslut
Det är ju precis som efter vilken jour som helst. En lättnadens suck dras när kollegan tar emot joursökaren och jourtelefonen, det trivsamma småpratet om hur natten har varit, den där kaffekoppen som man längtat efter hela morgonen. Det är ju som vilken jourrapport som helst. Eller nästan i alla fall. Det är sista morgonen, i alla fall för den här gången. När klockan slagit slut på jouren har jag officiellt avslutat mitt första underläkarvikariat.
Jag står där på jourrummet och bäddar sängen, tömmer hyllorna från mina böcker, samlar ihop mitt stetoskop och andra prylar och släcker lampan. På mitt rum tömmer jag sedan signeringskorgen, samlar ihop tvätten, slänger skräp som lämnats framme i farten när jag har haft bråttom och minneslappar som sedan länge spelat ut sin roll. Ett efter ett suddar jag ut spåren efter mig. Imorgon kommer den ordningssamma läkarsekreteraren med järnkoll att ta bort mitt namn från alla postfack. Imorgon är jag inte yetanotherkandidat, läkare, lantis. Imorgon är jag återigen yetanotherkandidat, läkarstudent, storstadsbo.
Jag vrider om nyckeln till dörren och börjar vandra ut genom den nedsläckta mottagningen. Det är helg och alldeles knäpptyst. Jag går förbi korridoren med kollegornas arbetsrum. Jag kommer att sakna dem allihop. Mina fantastiska kollegor, stödet, de som vet utan att man ens behöver öppna munnen. De där lugna, trygga, roliga fabulösa bakjourerna. Jag går genom korridoren från akuten ut mot huvudentrén. Det sitter i väggarna. Alla de där dagarna, alla de där människorna jag har mött, allt det där jag har lärt mig.
Det har varit dagar av stolthet
dagar av otillräcklighet
dagar av lycka
dagar då jag mest velat gråta
dagar då jag har gråtit
dagar jag har skrattat
Ytterdörren till huvudentrén stängs bakom mig med en mjuk duns. Varje steg jag tar mig längre därifrån. Kanske har jag drömt alltihop. Jag vet inte. Det är mest lite suddigt, som ett kärt gammalt minne. Hursomhelst har det lilla sjukhuset på pytteorten tagit mig med storm. Hursomhelst finns hela upplevelsen någonstans därinne nära hjärtat. Som en tatovering på bröstkorgen. Inga konstigheter, bare.
Jag står där på jourrummet och bäddar sängen, tömmer hyllorna från mina böcker, samlar ihop mitt stetoskop och andra prylar och släcker lampan. På mitt rum tömmer jag sedan signeringskorgen, samlar ihop tvätten, slänger skräp som lämnats framme i farten när jag har haft bråttom och minneslappar som sedan länge spelat ut sin roll. Ett efter ett suddar jag ut spåren efter mig. Imorgon kommer den ordningssamma läkarsekreteraren med järnkoll att ta bort mitt namn från alla postfack. Imorgon är jag inte yetanotherkandidat, läkare, lantis. Imorgon är jag återigen yetanotherkandidat, läkarstudent, storstadsbo.
Jag vrider om nyckeln till dörren och börjar vandra ut genom den nedsläckta mottagningen. Det är helg och alldeles knäpptyst. Jag går förbi korridoren med kollegornas arbetsrum. Jag kommer att sakna dem allihop. Mina fantastiska kollegor, stödet, de som vet utan att man ens behöver öppna munnen. De där lugna, trygga, roliga fabulösa bakjourerna. Jag går genom korridoren från akuten ut mot huvudentrén. Det sitter i väggarna. Alla de där dagarna, alla de där människorna jag har mött, allt det där jag har lärt mig.
Det har varit dagar av stolthet
dagar av otillräcklighet
dagar av lycka
dagar då jag mest velat gråta
dagar då jag har gråtit
dagar jag har skrattat
Ytterdörren till huvudentrén stängs bakom mig med en mjuk duns. Varje steg jag tar mig längre därifrån. Kanske har jag drömt alltihop. Jag vet inte. Det är mest lite suddigt, som ett kärt gammalt minne. Hursomhelst har det lilla sjukhuset på pytteorten tagit mig med storm. Hursomhelst finns hela upplevelsen någonstans därinne nära hjärtat. Som en tatovering på bröstkorgen. Inga konstigheter, bare.
Working 7.30-19 + övertid
Det är patienter överallt. I rummen, på stolarna, i korridoren, på röntgen, i väntrummet, på datorn och under kaffekoppen. I städskrubbarna också. Och på nedsläckta expeditioner som inte skulle användas under sommaren. Jag är primärjour på akuten eller den yra hönan som försöker jonglera femton basketbollar samtidigt som jag ska hålla koll på omgivningarna runtomkring. Välj själv. Det ställs ungefär en miljard frågor i min riktning. Jag har inte riktigt koll. Det är en riktigt läskig känsla. Akutenstress när den är som bäst när det blir för mycket av den goda utmaningen.
-Den där patienten som kom för två minuter sen, vill du sy den?
-Ska jag kolla CRP?
-Syster, kan du hämta ett bäcken?
-Syster, när kommer doktorn?
Pip pip
-Hej, det är S från avdelningen, kan du komma upp och titta på 7:an?
Pip pip
-Hej, menar du att du vill ha en urografi?
Pip pip
-Mottagningen här, din patient från två veckor sedan låter hälsa att sjukskrivningen har gått ut men att hon inte är frisk ännu. Kan du skriva ett nytt?
Pip pip
-Hej, det är S från avdelningen, kan du komma upp och titta på 7:an?
Jag försöker svara på frågorna på promenaden från läkarexpeditionen till väntrummet och mellan tuggorna på den banan som blir min lunch. Försöker andas inne på toaletten och ignorera den skräck och otillräcklighet jag känner. Jag försöker att sudda bort mina mentala högar av HSAN-anmälningar, hoppas intensivt att de inte ska bli verklighet. Skit skit skit dubbelskit. Hur fattar man medicinska beslut i den takt som krävs på ett godtagbart sätt? Jag kanske inte är gjord för sådant här. Jag förstår att patienterna blir irriterade när de får vänta. Men jag gör mitt bästa. Hela tiden. Jag lovar.
-Den där patienten som kom för två minuter sen, vill du sy den?
-Ska jag kolla CRP?
-Syster, kan du hämta ett bäcken?
-Syster, när kommer doktorn?
Pip pip
-Hej, det är S från avdelningen, kan du komma upp och titta på 7:an?
Pip pip
-Hej, menar du att du vill ha en urografi?
Pip pip
-Mottagningen här, din patient från två veckor sedan låter hälsa att sjukskrivningen har gått ut men att hon inte är frisk ännu. Kan du skriva ett nytt?
Pip pip
-Hej, det är S från avdelningen, kan du komma upp och titta på 7:an?
Jag försöker svara på frågorna på promenaden från läkarexpeditionen till väntrummet och mellan tuggorna på den banan som blir min lunch. Försöker andas inne på toaletten och ignorera den skräck och otillräcklighet jag känner. Jag försöker att sudda bort mina mentala högar av HSAN-anmälningar, hoppas intensivt att de inte ska bli verklighet. Skit skit skit dubbelskit. Hur fattar man medicinska beslut i den takt som krävs på ett godtagbart sätt? Jag kanske inte är gjord för sådant här. Jag förstår att patienterna blir irriterade när de får vänta. Men jag gör mitt bästa. Hela tiden. Jag lovar.
En bra dag
Hey, det går ju framåt! Klockan är precis efter lunch och allt avdelningsarbete är i princip överstökat. Jag sitter och introducerar en ny utländsk läkarstudent til avdelningsarbete. Jag hittar på avdelningen, kan rutinerna, hejar på läkarsekreterarna. Vet hur jag ska parera de olika bakjourenas olika antibiotikapreferenser, vilka som föredrar Eusaprim och vilka som anser att Ciproxin är gudarnas gåva till mänskligheten. Jag vet hur jag ska tackla den arge radiologen och den skeptiska sjuksköterskan. Det är en bra dag idag. Ibland förvånar jag mig själv och klappar mig belåtet på axeln. Duktig nästandoktor. I alla fall tills jag kommer på något att ha ångest över lagom till sovdags.
Det är en otroligt skum känsla, speciellt eftersom jag snart lägger in namnskylten med titeln "vik underläkare" i garderoben tills examen och återigen blir "läkarkandidat". Stundtals känns det som om jag har drömt allt det som hänt i sommar, som att det liksom inte var jag som hade skrivit in alla de där patienterna, tömt böld, gjort epikriser, hållit i mottagning och skickat remisser. Det är liksom inte jag som har fått vara med om det här, inte jag som fått ha det så här bra, inte jag som fått växa och prova vingarna. Ibland måste jag nypa mig i armen för att inse att det faktiskt visst är sant. Jag sitter här i mitt tilfälliga kala hem som jag försökt piffa till med nyinhandlade fleeceplädar och imorgon ska jag jobba igen. Oh, joy.
Det är en otroligt skum känsla, speciellt eftersom jag snart lägger in namnskylten med titeln "vik underläkare" i garderoben tills examen och återigen blir "läkarkandidat". Stundtals känns det som om jag har drömt allt det som hänt i sommar, som att det liksom inte var jag som hade skrivit in alla de där patienterna, tömt böld, gjort epikriser, hållit i mottagning och skickat remisser. Det är liksom inte jag som har fått vara med om det här, inte jag som fått ha det så här bra, inte jag som fått växa och prova vingarna. Ibland måste jag nypa mig i armen för att inse att det faktiskt visst är sant. Jag sitter här i mitt tilfälliga kala hem som jag försökt piffa till med nyinhandlade fleeceplädar och imorgon ska jag jobba igen. Oh, joy.
Ensam i byn
Jag är ledig i småstaden. Det är min första helg på hela sommaren som jag har en längre sammanhängande tid (ok, tre dagar) då jag är ledig och inte åker bort. Här ska sovas, städas, slösurfas och inhandlas mat. Det är jag hjärta pyttebyn hela helgen. Hurra.
Kan jag verkligen bo här? Det finns ju en hel del som talar emot.
Ett: jag har inget körkort.
Här har man bil. Punkt med utropstecken efter. Slutdiskuterat. Att ta körkort om jag ska bo här är alltså på något sätt prio ett. Nästan viktigare än läkarexamen...
Två: "city" har söndagsstängt.
Kommentarer överflödiga.
Tre oh viktigast: det är alldeles för många mil till alla favoritmänniskorna
Hur ska jag locka hit dem? Orkar jag pendla? Veckopendla? Kan någon uppfinna en teleporteringsmaskin typ nu? Kan jag få hit mina favvisar och samtidigt skaffa mig nya?
Men samtidigt...
Jag kan inte ha det bättre på jobbet. Det är allt jag vill ha och lite till. Stödet från kollegorna är av en kaliber här jag inte trodde var möjlig efter att ha kastats runt som en vante mellan universitetsklinikerna. Jag har två veckor kvar tills semestern, jag är dödstrött men längtar inte bort från jobbet. Faktum är att jag snarare tycker att det är lite sorgligt att det bara är två veckor kvar, även om solen skiner. Det säger väl allt jag behöver veta, eller?
Första hudsnittet
Jag har fått hålla i en skalpell och lägga ett snitt alldeles själv för första gången i mitt liv. Det var en massa var som hade samlats i en böld och ville ut. Hej och hå.
- Tricket är att inte fega ur. Ett rejält snitt ska det vara så att allt kan rinna ut. Det får inte läka samman för snabbt.
Okej. Det är tur att den alldeles fantastiska kirurgen är just denna superkirurg. Med ett sällan skådat lugn låter han mig snitta. Han har varit med förr. Svettiga nyläkare i operationssal är hans vardag sedan evigheter. Sedan får jag en peang för att öppna såret ytterligare. Som att klämma en gigantisk finne med vassa verktyg. För en kirurgiskt intresserad nyläkare kan livet nästan inte vara bättre. Ni hör ju. Alltsomallt har jag alltså haft en alldeles fantastisk nattjour. Det spelar liksom ingen roll att jag inte fick sova en blund. När handledningen är såhär fantastisk kommer jag gärna tillbaka imorgon.
Självtvivel
Det gäller att inte tappa självförtroendet de dagar det går lite sämre. Det är dagar då patienterna tittar skeptiskt på dig, inte hör vad du säger. Det är dagar då patienterna är allt annat än nöjda och du vet att du omöjligt kan göra dem nöjda därför att det egentligen skulle kräva en omläggning av det hela den svenska vårdapparaten. Sådant gör vi inte på jourtid och det är mitt fel.
-Dumma minidoktor, vem tror hon att hon är? Har jag väntat hela dagen i onödan?
Det är dagar då patienterna är arga för att de tycker att du låtit dem vänta för länge trots att du jobbar allt vad du kan, dagar då radiologen borta på röntgen vill ifrågasätta precis varenda remiss du skriver och ortopedbakjouren tycker att dina frågor är stöniga. Det är dagar som man helt enkelt inte riktigt räcker till.
Tankarna snurrar i mitt huvud när jag försöker somna. Jag är trots allt ganska dödstrött efter att ha jobbat precis hela veckan, men sova, det verkar liksom helt omöjligt. Ansikten på patienter jag träffas flashar förbi i ett väldigt tempo. Är det inte väldigt varmt härinne? Undrar om den den remissen skickades rätt? Undra vad de sa om mig hemma vid köksbordet? Borde jag egentligen ha trippelkollat det där provsvaret? Skickat hem den där patienten? O nej, jag har inte...
Det är sådana här dagar som det känns att man är gröngöling. Jag har liksom inga försvar. Kritik fastnar värre än blodtörstiga fästingar och beröm rinner av mig som vatten på teflon. Min osäkerhet tjänar förvisso patientsäkerheten men till en viss gräns. Fällan blir ju dock om man till slut tvivlar så mycket på sig själv att man aldrig vågar fatta några beslut, aldrig vågar leda, aldrig vågar vara doktor på riktigt. På akuten är tiden som jag kan smyga undan förbi. Det bara är att svälja klumpen, torka tåren av självömk i ögonvrån och hoppa in med huvudet före trots att man stundtals bara vill fly. Idag är det en annan nattjour, som det heter. Det är bara att ladda om.
-Dumma minidoktor, vem tror hon att hon är? Har jag väntat hela dagen i onödan?
Det är dagar då patienterna är arga för att de tycker att du låtit dem vänta för länge trots att du jobbar allt vad du kan, dagar då radiologen borta på röntgen vill ifrågasätta precis varenda remiss du skriver och ortopedbakjouren tycker att dina frågor är stöniga. Det är dagar som man helt enkelt inte riktigt räcker till.
Tankarna snurrar i mitt huvud när jag försöker somna. Jag är trots allt ganska dödstrött efter att ha jobbat precis hela veckan, men sova, det verkar liksom helt omöjligt. Ansikten på patienter jag träffas flashar förbi i ett väldigt tempo. Är det inte väldigt varmt härinne? Undrar om den den remissen skickades rätt? Undra vad de sa om mig hemma vid köksbordet? Borde jag egentligen ha trippelkollat det där provsvaret? Skickat hem den där patienten? O nej, jag har inte...
Det är sådana här dagar som det känns att man är gröngöling. Jag har liksom inga försvar. Kritik fastnar värre än blodtörstiga fästingar och beröm rinner av mig som vatten på teflon. Min osäkerhet tjänar förvisso patientsäkerheten men till en viss gräns. Fällan blir ju dock om man till slut tvivlar så mycket på sig själv att man aldrig vågar fatta några beslut, aldrig vågar leda, aldrig vågar vara doktor på riktigt. På akuten är tiden som jag kan smyga undan förbi. Det bara är att svälja klumpen, torka tåren av självömk i ögonvrån och hoppa in med huvudet före trots att man stundtals bara vill fly. Idag är det en annan nattjour, som det heter. Det är bara att ladda om.
