Nyläkare i exil

Det känns liksom så naturligt att vara kandidat nu. Jag har liksom vuxit in i rollen, jag vet vad som gäller. Jag vet vad jag gillar och jag vet vad som suger. Jag har faktiskt lärt mig hitta till de olika ställena på kursen, börjat trivas lite smått bara för att inse att det är juni. Det är juni, vilket innebär att jag faktiskt snart inte alls ska gå i skolan.  Om en vecka är jag borta från det fina sjukhuset. Kanske kommer jag aldrig tillbaka. Hur kommer det sig att man kan sakna något man stundtals inte alls gillat? Det ryktas hursomhelst om att jag ska börja jobba. Det ryktas om att jag ska provflytta. Byta miljö. Lämna välbekanta korridorer. Lämna det jag tagit för givet. Lämna bekantskaper. Stå på egna ben. Ensam. Utan honom. Själv. Det ryktas dessutom om att jag är vuxen nu och ska klara av det här.

Usch. Jag vill helst krypa in i garderoben och gömma mig. En annan del av mig själv vill ge mig en örfil, för det är ju samtidigt jättespännande. Jag vill det här. Tror jag. Hoppas jag. Hursomhelst är det ett stort äventyr på det lilla sjukhuset. Det ska bli kul. Jag ska bara våga glänta på garderobsdörren först...