Nyläkare i exil

Jag är framme i skogen och omgiven av mina väskor. Det har krånglat en aning med mitt boende och jag kommer att få ordna med det efter att jag har börjat jobba. Tills dess blir det kappsäck, skrynkliga kläder och ett visst mått av hemlängtan. Jag åkte förbi sjukhuset idag på vägen hit. Det är skumt när framtid blir verklighet, när jag kan säga hey, dit ska ju jag och jobba, inte om ett år, inte sen, utan nu, på måndag. Än så länge känns det som att jag är på semester med överdriven packning. Jag är inte en del av samhället här, jag är en främmande fågel. Väl mottagen förvisso, men ändå.

Just nu längtar jag allra mest efter att få packa ur mina kläder ur väskan, bädda en mer permanent säng med mina medpackade sängkläder och hänga upp min handduk. Jag längtar efter att ha en dörr att stänga om mig, jag längtar efter lugn och ro. Jag längtar efter att ha klarat av den där första dagen som underläkare. Vi tar ett myrsteg i taget...