Om de senaste veckorna
Ibland kan några veckor kännas som en evighet. Jag trodde att jag skulle avlida när jag kom till den där andra kliniken, den med den arga klinikchefen. Den kliniken där chefen bland dem som inte känner honom väl är känd för att skrika, gorma, skälla ut primärjouren, systrar, andra kliniker eller någon annan stackare som bara råkar stå ivägen. Den kliniken där morgonronden startar 10 minuter innan utsatt tid när du är ensam underläkare, bara för att den första dagen ska bli så överjävlig som möjligt. En knappnål kan höras falla på golvet på röntgenronden. Ingen hälsar. På kliniken jobbar man. Punkt. Ordning. Militärisk sådan. Som ensam AT-läkare på obligatorisk placering blev det plötsligt väldigt ensamt.
Första dagen slutade i tårar.
Andra dagen likaså.
Jag var så patetisk som någon kunde vara.
Pallade inte trycket.
Kände mig verkligen helkass.
Ville gå hem och lägga mig igen.
Eller allra helst springa tillbaka till de snälla kirurgerna.
Men ibland får man tänka om. Ibland måste man omvärdera situationen, även om man tror att man ska dö på vägen dit. Ibland händer det som förvånar. Eller så är det bara återigen så att livet kanske inte riktigt är så svartvitt som det tillsynes verkar.
-Dr yetanotherkandidat!
Det är sent på eftermiddagen. Jag står utanför mitt rum och ska som bäst packa ihop mina saker för att dra mig hemåt och kryssa av ännu en dag på helvetesplaceringen. Kanske ta en springrunda och slå bort mentala monster. Vem vet. Solen skiner. I alla fall tills nu. Tonen han säger det med, klinikchefen, är allt annat än trevlig. Helvete, piss och pannkaka. På ren akademikersvenska.
-Trivs du på ortopeden?
Haha. Självklart. Det är kul att gå till jobbet med en klump i magen. Det är underbart ändå att känna sig som ett UFO. Fast mest skrattretande är det att gråta över epikriserna för att morgonronden varit så ångestladdad. Det är roligare än på tivoli. Är det dags för den där ortopediska ärligheten nu? Så modig är inte jag. Inte nu.
- Nja, det känns som om det inte funkar något vidare. Jag har inte koll på någonting.
Jag darrar på rösten, vill dö. Så spänner ha ögonen i mig. Nu vill jag gå hem. På riktigt.
- Du ska veta att jag säger till om jag tycker att någonting inte fungerar.
Kompakt tystnad. Jag sväljer hårt tills han återigen talar.
- Jag har inte sagt något, eller hur?
Ah, ortopedisk ärlighet. Så fick jag lära mig att man tydligen inte ska tro sig veta vad klinikchefen tycker genom hans attityd. Man ska lyssna på vad han säger. Inte tolka. Lyssna. Inte söka bekräftelse. Tro att man kan utan att tappa omdömet. Svårt när man lider av patologiskt duktighetssyndrom och är bekräftelseknarkare som en annan. Men det blev lättare. Jag fick se de där bra sidorna, ordningen. Jag fick lära mig ortopedisk kultur. Och veckorna gick. Till slut var det riktigt roligt, jag slutade räkna dagarna och ville inte gå på semester.
På ett sätt en evighet. Det blir så när man så helt måste ändra sin uppfattning om en människa man verkligen trodde att man inte kunde uppskatta. Ödmjukande att inse att man kan ha fel. Det har varit lärorikt på mer än ett ortopediskt plan.
Idag fick jag som avslut känna den ortopediska segerns sötma. Jag reponerade en radiusfraktur till fint läge. Helt själv. En obetydlig händelse för mänskligheten, en milstolpe för mig. Och ett leende från självaste klinikchefen där i mörkret på röntgenronden över en handled i gips. Bara en sådan sak.
