Nyläkare i exil

2 veckor senare:

146 osignerade dokument.
75 osignerade laboratoriesvarslistor.
25 osignerade röntgensvar.
10 osignerade odlingsremisser.
Tacksam intyg till patienten XXXXXX-NNNN.

Tack för påminnelsen, älskade sekreterare.
Jag älskar ju administration.
Hade nästan glömt det.

- Men du, färdig nu och allt, hur går det på jobbet?

Jättebra. Succé som det anstår en AT-läkare. Äkta sjukhusglamour, överhopad av arbete, likblek, instängd på akuten när andra leker i solen, nyss duschat av mig och tvättat håret med sjukhustvål i brist på annat efter det att jag har blivit spydd på av en mindre nykter festprisse. En riktig fräsching. I alla fall mindre ofräsch när sjukhustvålen gjort mig någotsånär ren.

Ni skulle se hur jag glider omkring där i korridorerna. Säkerheten själv med miljoner frågor, för stora kläder och ett evigt tvivel. Tvivel på hur jag ska göra med den där döende patienten, tvivel när man möter arga anhöriga som helst inte vill ha med sjukhus att göra, än mindre med personer som berättar jobbiga saker. Tvivel när jag inte räcker till. Tvivel när det stundtals känns som om den där akutmottagningen/avdelningen/mottagningen/ skulle drivas mer effektivt utan mig. Tvivel på om jag egentligen passar för det här jobbet, tvivel just för att jag tvivlar. Jag känner mig skyldig. Inkompetent. Ovärdig.

När jag står där på avdelningen, ensam med en döende patient. Känslan av att inte kunna göra något, knappt ens smärtlindra. Jag har ringt de där samtalen. Det är och har varit slut länge. Människor på sjukhus är sjuka. Ibland dödssjuka på riktigt. På sjukhus dör människor för att aldrig komma åter. Och mitt i allt det där står du. Och, om du har tur den där narkosläkaren som är en av de nya stjärnskotten i min handlednings-hall-of-fame. Som förstår att du tvivlar men hjälper dig att inte tveka när du måste. Obotligt cancersjuka männsikor dör. Obotligt cancersjuka människor ska smärtlindras, ångestlindras och symptomlindras. Det är bara så, även om det går emot varenda fiber i hela kroppen att bara stå där när någon drar sina sista andetag. Det är livet och jobbet. Har du tur har du sällskap vid din sida i form av en väldigt klok narkosläkare.

Får man tvivla?
Får man känna sig överväldigad?
Får jag ändå tycka att det är kul?
Får jag ändå tycka om mitt jobb?

Det kanske går emot precis all rimlig logik. Men någonstans, när jag är utsövd, har ätit, mannen har ringt och jag har fått tvätta håret med riktigt schampo hemma i min egen dusch så kan jag känna mig glad och tacksam. Glad och tacksam för att jag har ett jobb som jag bryr mig om. På riktigt. Med varenda fiber av min kropp.

Nu ska jag bara börja att lära mig det där med balans.

Du har kanske inte levt jourlivet fullt ut förrän du upplevt att gå och lägga dig mitt på dagen och vakna upp lagom tills det att det är dags att gå till jobbet igen. Du kanske inte har testat det fullt ut innan du tycker att det tillhör det normala att vakna upp lagom till åttanyheterna och äta frukost till middag. Helt normalt. Om omständigheterna runtomkring är de rätta.

Jag lever i min egna lilla bubbla här ute på landet. Det är jag och mitt jobb, jag och min karriär och just nu jag och min bulldeg. När man äter frukost till middag är det svårt att gå och lägga sig när man borde. Så istället för att borsta tänderna smälter jag smör. Istället för att för att bädda upp sängen slår jag sönder kardemummakärnor i min nya mortel. Istället för att läsa en godnattsaga knådar jag deg och funderar över livet.

Dunk. Dunk. Ploff. Degen formas framför mig på diskbänken, blir något konkret, något som jag formar. Jag formar den av något av nattens frustration, bankar ur mig jourångesten samtidigt som mjölet flyger, plattar ut den, rullar ihop den och gräddar den i ugnen till något som är bättre. Jag gör den till något som är användbart, något redigt och gott. Som en riktig bullmamma. Någon med riktig koll. Någon med rutin.

I mitt liv finns ingen rutin. Mitt liv är inte inrutat än. Just nu flyger jag som mjölet på diskbänken. Om tio år, när mitt liv förhoppningsvis är mer format och gräddat än vad det är nu kommer jag kanske stundtals att längta tillbaka till den där tiden på bakbordet. Det är en spännande tid jag lever i. Det är en tid att vara självisk, tid att fundera, tid att flyga likt mjölet runt min bulldeg. Men det är också en tid av ovisshet, en tid av ensamhet där du ibland kanske hamnar lite väl långt ifrån där du ska vara. Det är en tid då du är rädd att hamna brevid degen istället för i den.