Nyläkare i exil

Jag har överlevt min första dag. En mjukstart förvisso, men ändå. Wohooo! Jag har ett rum, en sökare och ett receptblock. Jaså, så var man helt plötsligt läkare. Hur gick det här till? När hände detta? Vem har okejat?

Det är lite svårt att hänga med i svängarna. Jag har en bunt med papper om avdelningsrutiner, pm, formalia, introduktionschecklistor och annat matnyttigt att gå igenom tills imorgon som är första dagen med patienter. Det känns helt surrealistiskt att sitta här i sitt tillfälliga hem i långt-bort-från-stan. Det är liksom här jag bor nu, i alla fall för ett tag. Det känns både ensamt, läskigt och spännande på samma gång.

Och första dagen då? Ja, vad kan man säga. Den började bra.

- Är du över 19 år?

Busschauffören tittar på mig. Jag tittar på honom och vill dö. Om några år hade kommentaren varit guld. Nu ger den mig smått panik. Hur ska jag någonsin klara mig i den här rollen? Vem kommer någonsin att tro på mig?

- Ja

Jag betalar min bussbiljett och sätter mig någonstans långt bak på helspänn för att inte missa hållplatsen där jag ska kliva av. Därefter är dagen tyvärr mest ett sudd av fantastiskt många intryck. Jag har ett vagt minne av att jag nästan gick med gruppen som skulle introduceras för sin sommarpraktik som köksbiträden. Det kändes liksom mer naturligt.

Nu ska jag läsa pm för att se vad det egentligen var de sa idag. Det känns stabilt...