Nyläkare i exil

Det har ju varit kvinnodag och sådär. Finfina plakat har lyfts till skyarna medan andra hävdar att vi faktiskt är jämställda och att demonstrationerna mest är en relik från en tid som var. Vi firar kvinnodagen av tradition, eller?

Det som skrämmer mig mest är denna inställning när allt vi ser faktiskt borde leda oss till den motsatta slutsatsen, Vad som skrämmer mig ännu mer är att det som jag tror hindrar oss från faktisk jämställdhet tycks vara svårt att protestera mot eller att vara arg på. Det handlar ju om vad jag tror att jag vill eller vet att jag borde vilja, och hur inkompatibelt det är med allt det där andra som jag vet att jag vill. Det handlar, kort och gott, om förväntningar på vem jag borde vara på jobbet och hemma.

För ett halvår sedan hade jag också suttit där på lunchrasten och glatt vägt olika specialiteters fördelar och nackdelar mot varandra. Jag hade också funderat på hur specialiteten skulle påverka min pojkvän, min familj, mina barn. Jag hade varit del av det där som jag bara vill kräkas på nu när jag inte längre får vara med i den klubben. Nu när jag står här själv. Ensam. När jag helt plötsligt bara har mig själv att ta hänsyn till. Då finner jag mig plötsligt i att verkligen veta ut eller in, vilket förstås kan ses som en aning konstigt.

Kalla mig bitter, men det upphör inte att förvåna. Intresset för den specialitet man (kvinna?) väljer verkar i mångt och mycket vara sekundärt till hur den påverkar familjen; till skillnad från många av de manliga kursarna som, om jag tillåter mig att raljera, glatt proklamerar att de ska bli neurokirurger, kosta vad det kosta vill. Varför är det så? Varför blir så enormt smarta kvinnor så oerhört dumma när det gäller att prioritera sig själva och sina intressen när det väl kommer till kritan? Varför behöver det vara antingen eller när det aldrig är så för en man? Den läskigaste frågan av dem alla torde nog ändå vara vem är det som driver denna utveckling (eller stagnation) eller kanske framförallt vad det är som driver de som driver utvecklingen? Varför behöver jag bli dumpad för att ifrågasätta?

Vissa dagar är svårare än andra. Idag är en sådan dag. Det är dagar som påminner och minnen som bränner värre än en djup andragradsbrännskada över hela kroppen. Det är minnen om en lyckligare tid än nu. Hade jag kunnat  åka tillbaka till då hade jag gjort det, alla gånger, och det stör mig.

För idag väljer jag ilskan. Idag väljer jag för en gångs skull de röda plakaten och protesterar mot mig själv och min egen förbannade dumhet. Sedan tackar jag gudarna för de personer som står brevid när jag ändå faller ihop, när jag inte kan lura mig själv längre. Det är en gammal vän som hjälper mig att damma av plakaten när de fallit i backen brevid mig och påminner mig om att jag är värd att älskas. Oavsett vilken specialitet jag väljer, oavsett mina fel och brister. Samtidigt som jag går under av smärta och hulkar som en lipsill finns hon där med all sin klokhet och ställer upp.

Tack för att du finns, av hela mitt hjärta.

Det är intressant det vi läser nu. Jag skulle inte vilja något annat än att riktigt förkovra mig, lära mig detaljer, mera syndrom, mera sjukdomar, mera patofysiologi. Barnkursen är som läkarlinjen i miniatyr där allt mellan radiologi och psykiatri ska behandlas och i kombination med en alldeles för kort kurstid innebär detta att man kastas in i nästa moment innan man hunnit börja med det förra. Det känns lite udda att aldrig liksom kunna svara på frågan var man ska vara imorgon för att det är nästintill omöjligt att hålla koll. Lite oambitiöst, rentav. Bryr jag mig inte mer än så?

Jag är mätt på detta nu. Faktiskt. Vilket är allt annat än vad jag kommer vara imorgon när det lämnas ca fem minuter för lunch efter restid. Detta om jag hittar rätt sjukhus och rätt buss, vill säga. Vart jag ska vara imorgon ska jag försöka klura ut nu med mina fem olika scheman. Det känns lugnt då jag ju faktiskt ändå har hela natten på mig.

... är patienterna på mottagningen inte alls roade av att se mig och min handledare. Traktorn och dockorna i väntrummet lockar mycket mer, av förklarliga skäl. Läkare i konstiga kläder och stetoskop är läskiga grejer som det gäller att ta det varsamt med. Jag lär mig därför att lyssna på tickande hjärtljud hos nallar och att  lyssna noggrant på ljuden från mammors och pappors knän. Jag har även lärt mig att titta efter örontroll som man kan se på med barnläkarens speciella ficklampa. Visste ni för övrigt att örontrollen ibland kan rymma ner till munnen så att man kan se dem om man gapar riktigt stort?

Man har liksom vant sig vid att vara anonym vid det här laget. Man har liksom vant sig vid att vara bara ännu en läkarkandidat i mängden som för en halv sekund passerar kliniken under året. Man är ingen som fastnar, ingen som tillför något. Alltsomoftast innebär man bara en extra arbetsbelastning, ett stort frågetecken som ska slussas runt och hjälpas på plats. Alltsomoftast är man ivägen. Hjälper man till är det ungefär jämställt med att som liten hjälpa pappa med att diska; det blir väldigt blött på golvet och pappa blir blöt om strumporna.

På AT-mässan hälsade jag på sjukhuset där jag ska jobba i sommar. Jag hade förberett en presentationsmonolog om vem jag var och varför jag kom fram och hälsade. Jag menar, så att hon inte skulle tro att jag slösade med hennes tid. Det visade sig vara onödigt. Jag hann knappt säga mitt namn.

- Men, hej, det är ju du! Du ska arbeta hos oss i sommar, eller hur? Kul!
- Ska vi hjälpa dig att ordna bostad?

Vänta här nu...
Menar du att du kommer ihåg mig?
Menar du att du faktiskt gillar att jag ska komma?
Menar du att du bryr dig om att jag får någonstans bra att bo?
Menar du att du bryr dig om mitt välbefinnande?
Får man känna sig så alldeles odelat välkommen på det här viset?

En ny känsla, men jag gillar den. Den bådar gott inför sommaren.