Nyläkare i exil

Vissa insikter är lite obehagliga. Efter att ha tagit mig igenom pubertet och tonårstid och påbörjat vuxenlivet någotsånär välbehållen har jag börjat inse att det här med att ha vuxit upp handlar om vilken kontext man befinner sig i. Jag känner mig oftast ganska vuxen. Jag menar, jag kan ju både städa och köpa färdigmat om det kniper. Ibland slår jag även till på att vara barnvakt och ordna med sparkonton och olycksfallsförsäkring. Vuxen, javisst! Men varför känner jag mig då så förbannat liten och osäker ibland? Varför känns livet ibland lika ångestladdat som när man var fjorton och missförstådd?

Det är ibland tvära kast i kandidattillvaron. Innan man går ut som kandis på klinik är allt mest en lek. Pedagogisk lek förvisso, allt för att förbereda oss på Det Som Kommer Sen. Som barn lär man sig läsa och multiplicera. Som liten kandis lär man sig basal cellbiologi, biokemi, anatomi, fysiologi, mikrobiologi, patologi och det goda kravlösa patientsamtalet. Sedan börjar allvaret komma. Det är du som ska fråga patienten om saker. Det är du som måste lära dig vilka beslut som ska fattas. Dessutom, hur fungerar egentligen en diktafon? Hur skriver man en bra journal? Vad innehåller en bra remiss? Åh, herregud, skriva ett recept? Hur var det man gjorde, nu igen?

Man inser att livet som vuxlig doktor väntar runt hörnet. I vissa situationer är du nästan doktor, i andra är du så hopplöst inte där, lika lite faktiskt som fjortonåringen är vuxen vad gäller ekonomiskt oberoende och självständighet. Precis liksom fjortisen som i vissa situationer är vuxen och i andra ett litet barn kan det stundtals vara frustrerande att dessa kast mellan liten och stor kommer när man minst behöver dem. När man känner sig som mest ynklig ska man klara av projektplan och projektarbete själv, vara stor, jajamensan, medan man andra gånger anses behöva 14 obligatoriska likadana introducerande föreläsningar om vårdhygien för att fatta något.

En yrkesmässig pubertet slår det mig: det är det jag går igenom. Ena dagen liten, andra dagen stor. Ena dagen glad, fylld av självförtroende. Andra dagar, liten, tror mig inte om något. Har inte hunnit skaffa mig den där erfarenheten, inte än på några år. Klinikens valpiga fjortis tar emot sina patienter med darrande ben. Försöker presentera patienten så vuxligt som den osäkra rösten bär, tittar upp på handledaren, orolig över sin egen duglighet.

Tvära kast som sagt. Mycket känslor. Snälla ha överseende.

Ibland är det bara att lägga ner. Projektarbetet kryper framåt med myrsteg men efter kontakt med handledaren (Äntligen! Halleluja! osv...) så har jag nu i alla fall en plan och det känns förstås skönt. Jag har tagit jullov. Jag ska njuta av lite oseriös tillvaro innan det blir dags att spurta med projektet och påbörja kirurgkursen nästa termin. Det är fantastiskt vad tiden går fort!

När jag började läkarprogrammet kändes det som om de som gick kirurgterminen och därutöver kunde allt. Förmodligen kunde de inte det, vilket man inser nu. Jag var också där för några år sedan, frågade mina äldrekursare om hur det kändes, att snart vara färdig. Idag får jag själv samma fråga följt av den obligatoriska och-vilken-sorts-doktor-vill-du-bli-då-frågan. Mitt svar? Jag känner mig så långt ifrån färdig man kan känna sig. Jag hoppas att jag ska lära mig mer men framförallt att jag ska lära mig att känna att det är ok att jag inte kan allt och aldrig kommer att göra det heller. Vilken sorts doktor jag vill bli? Jag vet inte. Men jag ser fram emot att ta reda på detta!

Jag hoppas att jag kommer att komma ihåg den här känslan.
Jag hoppas att jag kan komma ihåg hur jobbigt det var.

Känslan av att vara jobbig. Att behöva be på sina bara knän, snälla hjälp mig - men bara om du har tid förstås. Det spelar ingen roll när, du behöver inte respektera mina arbetstider, mina arbetsförhållanden. Du behöver inte bry dig om min oro. Jag tar tacksamt emot all hjälp, drar lite försiktigt i rockärmen, sådär så att jag inte trampar någon på tårna. Jag ska inte klaga. Jag vet min plats. Jag vet vad jag är värd. I alla fall i förhållande till dig.

Jag vill inte få någon att känna på samma sätt som jag mår just nu. Jag vill inte stå där om sisådär 30 -40 år och vara så viktig att jag inte kan stanna upp och fundera över hur min upptagenhet drabbar andra. Jag vill inte att varken mina studenter eller patienter ska behöva vara rädd för att kontakta mig, de får hellre rycka av mig rockärmen om det skulle vara så.

Jag ska komma ihåg, jag lovar!

Jag har lärt mig mycket matnyttigt under de dagar jag inte gjort någonting vettigt alls. Exempelvis vet jag nu efter att ha tittat på meningslös förmiddags-tv att Linnea på Södra Latin tycker att kinesiska är roligt. Jag vet att man åt champinjonsoppa till förrätt nobelmiddagen 1947. Jag vet att det är tråkigt att städa även om man har tid. Jag vet att förmiddags-tv på tv3 och tv5 innebär hysteriska lotteriprogram med en Duracell-programledare som pratar i 180 knyck, eller ännu värre, Days of our lives. Den såpan är verkligen inte bra. Verkligen inte.

Jag kan inte skolka. Jag gör mig extremt dålig som lat. Paralyserad av all tid jag har i mina händer, oförmögen att göra något vettigt som att träna, städa eller laga näringsriktig mat. Jag blir om något mer stressad av den här tillvaron än undervisning, jobb och plugg. Den ofrivilliga skolkaren borde kanske egentligen ta tillfället i akt, komma ikapp sig själv. Den ofrivilliga skolkaren söker ny handledare nu. Kanske borde jag ta vara på den här pausen. Faktum är dock att jag klättrar på väggarna här hemma, har extremt dåligt samvete, vill inget hellre än att ta tag i mitt liv, lära mig något medicinskt relevant.

Jag håller på att bli fullkomligt galen! Jag förstår att jag inte har mycket att komma med. Jag förstår att min handledare har viktigare saker för sig än att handleda mig. Det sista jag vill är att vara i vägen. Jag kan tänka mig många omvägar för att slippa vara ivägen för någon. Det tar stopp någonstans bara. Till slut är är det bara att kapitulera. Det här kan jag inte lösa själv, hur gärna jag än vill.

En sak är säker: på det här sättet blir inget projektarbete gjort. Nu är jag livrädd. Livrädd för att jag dristar mig att kritisera, att vara obekväm. Det här blogginlägget känns mycket förbjudet. Någonstans finns ångesten, kunde jag ha gjort något annorlunda? Är det någon magisk insikt jag borde ha kommit till stånd med genom våra mailkonversationer som jag är för dum för att fatta? Borde jag förstått att det gäller att vara ihärdigare än vad jag varit, borde jag ha campat med tält och varm choklad utanför handledarens kontor? Har jag varit otrevlig i mina mail? Kan jag inte uttrycka mig i skrift eller i tal? Går min vädjan inte att förstå? Är jag dum som tycker att i handledarskap ingår det att träffa den person man ska handleda åtminstonde en gång under projekttiden för att diskutera igenom vad som ska göras?