Nyläkare i exil

Jag har haft en underbar dag. Solen har lyst över höstträden i skogen och jag har haft tid att bara vara. Jag har haft tid att bara ha en lång frukost, städa spisen och gå lång en lång promenad utan något syfte alls, utan att vara på väg. På promenaden stannade jag till vid affären, köpte rengöringsmedel, gick hem och städade ugnen och kände mig sådär heligt duktig som du bara kan känna dig när du gjort något som du tycker är förbannat tråkigt. Sedan har jag tittat på tv, dålig dagstv som jag, trots att det är pinsamt, egentligen tycker om. Eller snarare, jag gillar att kunna titta på det. Det har hitintills varit en dag utan nytta på en dag när alla andra jobbar. Det känns trevligt, nästan lite förbjudet. Lite som att skolka från vardagen.

Men mest av allt är det distraktion. Anledningen till att jag är ledig när alla andra jobbar är ju liksom den att jag ska jobba när alla andra sover. Idag ska jag för första gången gå nattjour på den nya kliniken. Jag försöker inbilla mig sjäv att det inte är så farligt egentligen. Att det är andra som har gjort det här innan mig och överlevt. Jag försöker inbilla mig själv att jag också kommer att göra det. Ungefär som jag i alla fall verkat ha överlevt nätterna på den andra kliniken. Försöker vidare att inbilla mig själv att jag ju egentligen tycker att det är ganska trevligt mitt upp i allt. I alla fall när man är för upptagen för att vara nervös. Nattjoursångest är alltid oftast värre fram på dagen innan.

Så jag tänker blunda och ignorera och bara följa med strömmen. Jag kan inte kontrollera, bara försöka vila när jag kan. Så det är det jag tänker göra. Det är faktiskt flera timmar kvar tills det att jag behöver göra något vettigt. Ibland gäller det att försöka lära sig förnekandets fina konst.

Det blir många mil mellan skogen och staden som ska avverkas. Ofta. Jag kunde inte vara gladare för att jag får göra det i min egen bil, med min egen musik. Från att ha varit en storstadsbo som inte tyckte att körkort var värt att skaffa har jag vänt om i 180 och startat ett kärleksförhållande med en grå liten klump på ett drygt ton som vill ha bensin till middag.

Med musiken genom vackra landskap på nästan tomma vägar finns tid och rum att skråla besinningslöst utan att någon tycker att du är knäpp. I ensamheten med mig själv som enda sällskap tvingas jag inse att jag faktiskt tycker att det är helt ok. Det är egentid. Kvalitetstid med mig själv, för mig själv, av mig själv. Jag har lärt mig att älska det. Från att ha tyckt att bilkörning är det läskigaste som finns kan jag komma på mig själv att längta efter en biltur. Bilutflykt? Jag kör!

Men ibland börjar det att regna. Sikten blir dålig och väglaget sämre. De varnar för älgar och bilen framför dig vinglar betänkligt. Kanske kommer en idiot till medbilist och kör om så att plåten på ditt älskade metallstycke skakar och du likaså. Helt plötslig var det inte lika roligt längre, musiken för hög, störande, och de vackra skogslandskapen skriker viltfara och potentiell död. Det är sådana tillfällen som jag förbannar att jag tog körkort. Det är inte värt det. Ingenting är. Hur kunde jag tro att jag kan köra bil?

Väl på akutmottagningen i skogen är livet sig likt. De känner mig nu, personalen, och jag känner dem. Jag har jobbat längre än en månad och är behöver därför inte fråga om vad jag heter längre, i alla fall inte så länge det är okomplicerade saker som mitt förnamn. Jag tar trött emot sökaren från avgående jour och startar upp datorn, journalprogrammet, diktafonen. Jag hämtar min kaffekopp och den första patientpärmen. Dagen kan börja. Någonstans mellan jour och panik hann någon form av rutin formas. Att säga vana är att ta i, men nåväl. Jag vet var jag har mina bakjourer och mina bakjourer vet var de har mig.

Jag bedömer patienterna, tittar på labbsvaren, konfirmerar plan hos bakjouren, ringer konsulter. Tack, doktorn och en lyckad artärgas på det. Vissa frågor som jag faktiskt kan svara på. Tiden går och jag har roligt, trivs på jobbet, trivs som doktor, trivs med kollegorna. Ibland har jag världens bästa jobb. Extrajour på måndag kväll? Jag kan!

Men ibland är väldigt många patienter sjuka väldigt sjuka samtidigt. Du jobbar tills du nästan går sönder och räcker ändå inte till. Det är som att du inte når fram och tiden finns aldrig när den behövs. Missnöjet i tant Agdas ansikte när du inte kan bota henne, känslan av maktlöshet. Den där misslyckade artärgasen på damen med kortisonhud och KOL som blev till ett hematom större än damen själv. Sen går det neråt därifrån. Den där yrseln som du inte vet vad du ska göra med, kronisk ryggvärk, missförstånd med ledningssköterskan. Arg röntgenläkare som tycker att man skickar onödiga remisser. Patienten på sal 5 vill skriva till lokalpressen om väntetiderna på akutmottagningen när du inte hunnit äta lunch och din patient på sal 9 vill att syster ska hämta en filt när du bara vill ta en anamnes. När det äntligen är dags för mat kommer nästa dundersjuka patient och du står maktlös. Du vill och förväntas kunna ordna allt. I verkligheten ska man stundtals vara glad för att ens kunna lindra. Det är efter sådana dagar man går in på sitt rum och gråter. Det är efter sådana dagar det inte är värt det. Ingenting är. Hur kunde jag någonsin tro att jag kunde vara doktor?

Det är det där med gråskalor i livet. Det man älskar tvivlar man tydligen på.