Nyläkare i exil

Det är lätt att tro att diagnostik är något absolut. Det är lätt att tro att en duktig doktor är någon som kan svinga sitt stetoskop, slänga ur sig en diagnos och sedan, som genom ett trollslag, blir du frisk. Ju längre in i läkarutbildningen jag kommer desto mer har jag börjat inse hur fel denna föreställning är, hur ofta man egentligen svävar i ovisshet. Vi tar anamnes, lyssnar, klämmer lite här och där, tittar på labprover, skickar patienterna till röntgen men till sist handlar det ändå oftast om sannolikheter, stora studier, erfarenheter. Utifrån dessa sannolikhetsbedömningar initieras en terapi. Vi kan säga vad vi tror, vi kan ge prognoser baserade på stora patientgrupper. Men vi kan aldrig svara på hur det kommer att vara för just dig, vi besitter inga magiska krafter, vi kan inte se in i framtiden, vi kan aldrig lova. Ens egen mänsklighet kan ibland kännas beklämmande framförallt när en annan människa litar på att du ska lösa deras problem. bland kan vi ju inte ens svara på vad symptomen beror på och ännu mindre kan vi behandla dem på något enkelt sätt. Det inom medicinen vi faktiskt inte vet ställer till det, skulle man kunna säga.

"Jag laddar -------PIIIIIIIIIIP-------Bort från sängen-------Jag skjuter!" Patienten rycker till. Sedan händer något. Patienten går från snabbt förmaksflimmer till normal regelbunden sinusrytm. 150 J elstöt från defibrillatorn, sedan är patientens problem borta. Så nära Hogwarts man kan komma i den här branschen...

Tillbaka i verkligheten igen. Skönt, men uppenbarligen hade jag förträngt vissa avigsidor över sommaren. Till exempel att du som kandidat byter du arbetsplats varje vecka. Du är den där som aldrig hittar till toaletten, aldrig kan någons namn, den där som alltid sätter sig vid fel dator vid fel tillfälle och den där som har absolut noll koll på arbetsplatsens sociala spelregler. En kandidat ska ta för sig, inte förväntas bli serverad allting. En kandidat ska samtidigt veta när man kan ta plats och inte. Detta är inte alltid så lätt balansgång att gå. Sammanfattningsvis: du är i vägen. Detta kan förstås vara stundtals mycket påfrestande. Det som ändå gör kandidatlivet så roligt är att det finns så många trevliga personer runtom på sjukhusen som hjälper dig tillrätta. Men inte alltid...

Idag satt några förväntansfulla kandidater på soffan utanför HIA och kände sig sådär lagom bortkomna. Stetoskop runt halsen, de enda som inte fattat att läkarrocken är bannlyst från den avdelning vi just skulle börja på. De stora landstingsbyxorna var nertyngda av vårdprogram, statuskompendier och andra saker vi tänkt oss att få användning av. Vi visas runt, repeterar HLR. Dockan Anne är svårventilerad, svårintuberad och får konstiga hjärtrytmer. Anne blev allvarligt skadad av vår ömma vård. Så dags för avdelningsarbete. Överläkaren som under kursens första vecka lyckades driva en kursare till tårar tar över. Sedan vidare till en förbryllad randande underläkare som så helt plötsligt fått ett gäng kandidater på halsen. Vi lämnas med ett kryptiskt måsteskrivaepikriskommernypatient vetintenärvetintevadnikangöraväntahärgåpålunch.

Hon springer fort, hoppar högt och kastar långt. Fullkomligt fantastisk, Carolina Klüft! Där har vi någon som kan ladda, helt helcoolt!

Här hemma laddas det också för fullt. Imorgon kl 07.30 är det dags att återigen infinna sig på sjukhuset. Ska bli kul, men det är ju alltid lite speciellt. Det blir tvära kast mellan rollerna i tillvaron, från undersköterska till sommarledig och sen tillbaka som kandidat igen. Olika roller, olika sätt att förhålla sig till patienter, olika fokus, olika sätt att tänka men alla har vi samma mål, trots allt.

De nya skorna för klinikplaceringarna lyser i hallen, precis som den nya skolväskan när man skulle börja ettan. Frågorna är annorlunda, men känslan är densamma. Spänd förväntan. Undra om jag kommer ihåg någonting från förra terminen? Hur var koden till omklädningsrummet? Var ligger stetoskopet? Det låg ju där på byrån alldeles nyss...

Följande utspelar sig på tågstation full med människor. Ni vet hur det är: man har bråttom till sitt, tåget går snart, man går och funderar på det där som pojkvännen sa, hur du ska hinna med allt du borde göra innan det är dags att åka på semestern, i-poden på högsta volym...

Så plötsligt nästan snubblar du över honom. Människor står i en cirkel och bara tittar. Han ligger där i trappan, den där personen som du helst inte vill låtsas om, smutsig och alhoholdoftande i egen hög person. Han ligger där omedveten om hur alla glor, omedveten om hur folk uppfattar honom. Medvetslös?

Jag konstaterar att han andas, men sedan blir nästa reflektoriska reaktion att försöka springa därifrån så fort som möjligt. Jag skäms.

Om det kommer fram att du är läkarstudent när du går på fest med människor som inte känner dig så bra kan du få väldigt många olika reaktioner. Några av de vanligaste kommentarerna är "Har du sett en död människa? Är det sant att ni måste skära i dem?" eller "Vad bra att vi har någon som kan sånt' om någonting skulle hända"
     Den senare av kommentarerna brukar få mig att haja till av skräck. Den betyder ju att finns någon som tror att jag skulle veta vad som skulle behöva göras om det uppstod en medicinsk akutsituation och personen tycker att den akuta situationen skulle bli mitt ansvar. Allvarligt, HJÄLP!

Jag minns hur en äldrekursare till mig berättade hur hon efter HLR-genomgång ville byta gata så fort det kom en överviktig man i 50-årsåldern som flåsade betänkligt. Detta av rädsla för att det skulle falla sig så att hon var den enda personen i närheten som skulle veta vad som borde göras om personen i fråga fick en hjärtinfarkt och föll ihop. Tyckte hon sig veta vad som borde göras? Ja, i teorin. Men lektion 1A är att Verkligheten sällan matchar textboken eller idealiserade casefrågor avsedda för seminarier. HLR 30:2 mitt på, men sen då? När? Var? Vem? Hur?
    Låt mig således göra ett förtydligande. Jag är inte ensam en bra person att ha med sig i en medicinsk akutsituation. Jag är läkarSTUDENT med ytterst lite praktisk erfarenhet av annat än standardiserade fall avsedda för caseseminarier.

Åter till fallet med mannen på tågstationen. Någonting får mig dock att stanna till. Kanske vetskapen om att ingen hade gjort någonting innan jag kommit dit. Vad säger då att någon skulle göra någonting om jag gick därifrån? Jag går motvilligt fram, gnuggar mina knogar mot mannens bröstben Detta är Smärtsamt. Jag lovar, du behöver inte testa. Mannen vaknar upp, lite agiterad och arg för ett mycket bryskt uppvaknande. Rör alla fyra extremiteter. Jag drar mig från platsen fortast möjligt.

Senare, väl på mitt tåg slår det mig att jag kanske borde ha stannat. Ringt 112 hellre en gång för mycket. Jag vet ju egentligen att bara för att en till synes medvetslös person är väckbar kanske personen inte är lika väckbar senare. Jag kan ju faktiskt fler anledningar till sänkt medvetande än en fylla. Lågt blodsocker? Personen kanske hade ramlat och ådragit sig en blödning? Andra anledningar? Jag vet ju egentligen att Om mannen var så alkoholpåverkad som han verkade skulle han kunnat kräkas och sedan kvävts av sina egna spyor. Suck. Det var det. Jag hoppas att allt gick bra ändå, att personen vaknade upp från det som jag tänkte var en kraftig alkoholpåverkan med inga andra men än att han i framtiden aktar sig från läkarstudenter som vet hur man smärtstimulerar.

Sommarjobbet är slut för denna gång. Några dagar kvar nu innan livet som kandidat drar igång igen och med detta en tidsbrist som heter duga, avd varför har inte dygnet 48 timmar liksom? Jag är duktig på att se det jag tycker att jag borde göra för att få en enklare tillvaro, böcker borde läsas / anteckningar borde sammanfattas / projektplaneringar borde följas (eg dags för artikelläsningar) / ex-tentor borde skrivas. Sedan tillkommer alla de där vuxliga sakerna som ex tvätt / disk / städning / sortera papper / planera ekonomin. Jag är dock väldigt dålig på att faktiskt utföra dessa saker. Varför?
       Borde är ett intressant begrepp när man lider av patologiskt duktighetssyndrom. Man är helt enkelt dålig på att se bortom det som man tror att andra förväntar sig att man borde göra och man kämpar för att leva upp till dessa hjärnspöken. Dessa hjärnspöken kan sammanfattas som Borde.
      Kanske är det så att de där sakerna inte blir gjorda för att det jag egentligen borde göra nu inte alls är något av alla de ziljarder saker jag tror mig behöva utföra. Undermedvetet kanske även jag insett faktum, att nu är det kanske för en gångs skull dags att göra Ingenting Alls. Med vädrets tillåtande kanske få några slappa dagar då jag kan sola, bada och läsa skvallertidningar. Förhoppningsvis gör det att jag orkar med november även i år. Förhoppningsvis gör det att jag slipper bli ännu en siffra i den tråkiga statistiken över patienter i Sverige sjukskrivna med utmattningsdepression. Koppla av är vad jag Borde göra.

Jag kunde ha valt att bli städare. Jag skulle komma till jobbet, moppa några golv för att sedan gå hem till mitt. Ibland kanske jag skulle glömma någon dammråtta i något hörn som jag skulle kunna städa upp när jag kom tillbaka nästa dag. Det hade kostat noll i mänsklig olycka.

Jag hade kunnat arbeta i butik, prata med kunder, stapla varor. Ibland hade jag kanske dock fått tas med en och annan missnöjd kund, reklamerade varor och varor som ej med lätthet låter sig staplas. Ingen hade dött.

Jag hade blivit en okej tv-hallåa, läsa tv-tablån är jag bra på. Om jag någon gång skulle komma av mig skulle jag le mitt allra vackraste leende och allt skulle vara förlåtet. Ingen hade blivit sjukare av det.

Missförstå mig rätt: vården är för det allra mesta en arbetsplats som vilken annan som helst. Vi har hierarkier, trevliga fester, maktkamper, internskämt, kollegor vi gillar och kollegor vi tycker mindre om. Det finns dock en stor och viktig skillnad och det är insatsen om något går fel. Inom vården spelar vi ett högt spel, de spelmarker vi använder är medmänniskors liv och välbefinnande. Det finns egentligen inget utrymme för att göra fel och självklart försöker vi alla undvika detta på alla möjliga sätt.
Apropå supermänniskor... Ibland blir det dock inte alltid som man tänkt sig. Man tittar bort en sekund, förbiser en anonym detalj, tänker fel: kort sagt, ibland lyser mänskligheten igenom och man är långt ifrån felfri, tyvärr. Tänk dig det du har mest dåligt samvete för på jobbet eller i skolan, sätt ett mänskligt ansikte på det och du kan börja föreställa dig. Skammen bränner, tänkbara konsekvenser skrämmer och man ältar och ältar.
En riktigt läskig incident på sommarjobbet och en massa tankar. Vad har jag gett mig in på? Världens roligaste utbildning, javisst. Men vad kommer sedan? Världens roligaste ansvar?

Människor är utan tvekan vårdbranschens stora fördel. Ibland även dock vårdens stora feta jävla nackdel av ovan givna anledningar. Jag tackar min lyckliga stjärna över att jag ännu har en bit kvar av utbildningen och att jag har tid på mig att mogna. Sedan gäller det att kämpa.

Stimulerande? Självklart! Läskigt? Absolut.

När jag var 10 år och Mamma satt och rättade elevuppsatser var jag imponerad över hur bra man kunde skriva i nian. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna skriva så bra. Nian kom och jag skrev uppsatser, men var nu istället imponerad av dem som gick naturprogrammet på gymnasiet och klarade av att få höga betyg i matte. Jag började natur/naturprogrammet och fick höga betyg i matte och en hel rad andra ämnen. Jag började nu istället tro att de som kom in på läkarprogrammet var någon slags supermänniskor. Det visade sig att så inte var fallet. Jag började läkarprogrammet hösten 2004.

Över ett decennium senare men inte ett dugg visare av dessa erfarenheter sitter jag nu här och försöker lägga upp taktik inför kommande mastodonttenta i internmedicin. Det kommer aaaaaldrig att gå vägen, säger jag samtidigt som jag river mitt hår och bläddrar desperat bland böcker och anteckningar. Jag känner mig dum i huvudet, klumpig och helt utan praktisk talang. Undrar om jag lärt mig någonting överhuvudtaget, förbannar min egen otillräcklighet. Konkluderar att Alla Andra med ett halvårs erfarenhet av den kliniska läkarbanan nog kan mycket mer.