Galet
Det går inte att komma ifrån att det är lite galet det här. Det är galet att jag är ensam doktor på akuten, trots tät kontakt med bakjouren. Det är galet att folk frågar mig om råd. Det är galet att jag ordinerar narkotiska preparat, sjukskriver människor, skickar brev till vårdcentraler. Det är galet att det är mig alla de där 10 patienterna väntar på. Det är galet, galnare, galnast. Rocken, eller nja, bussarongen, då landstinget försöker avskaffa rocken, är galet mycket för stor.
- Kan du ge mig en filt, jag fryser så när jag ligger här och väntar på doktorn!
Patienten inne på salen säger det med en uppmanande röst. Hon rentav befaller mig. Jag har precis kommit in på rummet och jag har ännu inte hunnit presentera mig.
- Hej, yetanotherkandidat heter jag, jag är underläkare här på akuten...
Jag säger det med all den pondus och trovärdighet jag förmår att uppbringa. Patienten tittar upp på mig, mycket skeptisk och lite förundrad. Jag biter tag om underläppen igen och ler tillbaka. Jag skulle kunna vinna en Oscarsstatyett vid det här laget för mina skådespelarinsatser. Eller åtminstone en guldbagge. Eller en Emmy.
Jag kan ju inte det här. Jag är en bluff, ett båg, en fejk. Jag vill egentligen stänga in mig på en toalett någonstans och gråta floder och hav. Jag vill gråta tills jag har saltvattenseksem och är alldeles svullen och rödmosig i ögonen. Men jag kan inte. Att ge upp är inget alternativ. Jag har jobbat i 10 timmar med 5 minuters lunchuppehåll, jag har 5 journaler kvar att diktera och min signeringskorg fyller på sig med CRP-värden, urinstickor och annat nödvändigt fortare än vad jag hinner läsa svaren. Det är långt kvar tills jag kan gå hem och väl där kan jag se fram emot ångest när jag tänker över dagens synder och provsvar hemma på min kammare. Jag riktigt längtar till läggdags när jag ber några snyftande böner för att ingen av de patienter jag skickade hem ligger hemma och dör i farliga saker på grund av mina missar.
Men jag stretar vidare. Failing is not an option. I alla fall inte än.
- Kan du ge mig en filt, jag fryser så när jag ligger här och väntar på doktorn!
Patienten inne på salen säger det med en uppmanande röst. Hon rentav befaller mig. Jag har precis kommit in på rummet och jag har ännu inte hunnit presentera mig.
- Hej, yetanotherkandidat heter jag, jag är underläkare här på akuten...
Jag säger det med all den pondus och trovärdighet jag förmår att uppbringa. Patienten tittar upp på mig, mycket skeptisk och lite förundrad. Jag biter tag om underläppen igen och ler tillbaka. Jag skulle kunna vinna en Oscarsstatyett vid det här laget för mina skådespelarinsatser. Eller åtminstone en guldbagge. Eller en Emmy.
Jag kan ju inte det här. Jag är en bluff, ett båg, en fejk. Jag vill egentligen stänga in mig på en toalett någonstans och gråta floder och hav. Jag vill gråta tills jag har saltvattenseksem och är alldeles svullen och rödmosig i ögonen. Men jag kan inte. Att ge upp är inget alternativ. Jag har jobbat i 10 timmar med 5 minuters lunchuppehåll, jag har 5 journaler kvar att diktera och min signeringskorg fyller på sig med CRP-värden, urinstickor och annat nödvändigt fortare än vad jag hinner läsa svaren. Det är långt kvar tills jag kan gå hem och väl där kan jag se fram emot ångest när jag tänker över dagens synder och provsvar hemma på min kammare. Jag riktigt längtar till läggdags när jag ber några snyftande böner för att ingen av de patienter jag skickade hem ligger hemma och dör i farliga saker på grund av mina missar.
Men jag stretar vidare. Failing is not an option. I alla fall inte än.
Kommentarer
Postat av: noxolo
Heja Dig!
Postat av: kusse
fan va du är duktig älskade älskade kusin. låt ingen intala dig något annat. hör du det!
Trackback
