Nyläkare i exil

Andrum. Jag har en hel dags ledighet innan jag ska ta mig an avdelningen och därefter ge mig i kast med min första egna nattjour. Jag sitter i solen som gassar, ute bland alla människor som firar det fina vädret som man kanske bör. Jag låter solen bränna bort alla möjligheter till ångest, det är helt enkelt för varmt. Jag vet att jag kanske borde ge mig i kast med den där repetitionen av ortopedi jag så länge lovat mig själv att ta tag i det för annars kommer jag att fortsätta straffas genom att endast komplicerade ortopedpatienter skickas i min väg.

- Herregud, ett kungarike för en okomplicerad sårskada!

Gårdagens jour var en orgie av icke-akuta akuta patienter. I en strid ström kom onda knän som hade varit onda i ett halvår. Sommaren hade manat fram lusten att vara ute i gräset och spela fotboll och nu sökte hela orten för att få en dunderkur som skulle göra dem friska innan solnedgången. Jag svingade min penna och skrev röntgenremisser och Voltarenrecept på löpande band.

-Kan du garantera att jag blir bra nu?

Jag biter ihop igen. Svarar så gott jag kan. Ler mitt allra mest empatiska leende. Önskar stilla att patienten visste hur mycket jag önskar att jag kunde svara ja på den frågan. Att de bara visste hur mycket jag önskade att mina Voltarenrecept kunde trolla bort all artros och alla ledbandsskador i hela världen. Helst med en gång. Det är extremt otillfredsställande med otillfredsställda patienter. Och det måste jag bara lära mig att leva med ibland. Usch då.