Att lära sig glädjas åt det lilla? Hur?
Min patient mår bättre efter doshöjningen av det antidepressiva läkemedlet:
- Ja, jag kan ju i alla fall acceptera att leva med den här skiten som kallas livet i ungefär 35 år till nu.
Vi har suttit och pratat i säkert 50 minuter. Eoner av tid, i alla fall om man jämför med somatiken. Livet är skit, vården är skit, socialen är värre, för att inte tala om alla idioter i samhället. Om allt detta har hon berättat förra gången, gången innnan det och ja... alltsedan hon först kom till psykjouren för 20 år sedan. Hon har träffat alla, testat samtliga grupper psykofarmaka och hon kan ge en noggrann beskrivning om upplevelsen av alla upptänkliga psykoterapier från KBT till dansterapi. Sammanfattning: det duger inte. Sammanfattning: ingen person på denna avlånga jord kan göra människan framför mig frisk.
Tiden vi har tillsammans löper till sitt slut, jag avrundar, visar patienten till dörren. Jag stänger dörren till mitt rum med en ofrivilligt hård duns, landar i stolen framför datorn, landar i maktlösheten. Hon är långtifrån ensam, en av de vanligaste faktiskt. Evigt mellan stolarna, inte sjuk, inte jättedeprimerad, inte psykotisk, inte manisk. Personlighetsstörd, handikappad, ett handikapp som inte syns: det är att vara för frisk för att vara sjuk och för sjuk för att vara frisk. Det är att inte kunna sätta fingret på problemet, varken som patient eller läkare. Det är att famla. Famla, falla och kastas mellan olika instutitioner.
Jag går hem ifrån psykiatrin efter att ha träffat kanske en fjärdedel av de patienter jag hade behandlat på medicinakuten givet samma tid. Ändå är jag helt slut. Slut mentalt, ledsen över att det känns så förbannat hopplöst. Ledsen över att inte räcka till, inte kunna lösa något, inte kunna hjälpa.
Jag beundrar de som kan, orkar och vill arbeta med detta och gör det bra.
Själv räknar jag nämligen bara ner dagarna tills placeringen är över.
