Nyläkare i exil

Jag kan ingenting om teknik. Jag gillar min dator och framförallt mitt internet, men när någonting krånglar är det liksom som förbytt jobbigt att försöka ställa saker och ting till rätta. Frustrerad gör jag det enda jag kan och känner till och ringer till internetföretagets kundsupport. Jag blir placerad i kö, närmare bestämt får jag könummer 79. Humöret börjar genast att sjunka. Beräknad väntetid är en och en halv timme. De gör sitt bästa för att lösa problemet, säger de. Under tiden ber de mig att starta om modemet en sistådär femtitolv gånger. Jag gör det, sisådär en sjuttiotolv gånger. Internet vill ändå inte fungera.

Ett kvartssekel senare är väntetiden en timme och fyrtiofem minuter. Hur gick det till, frågar jag mig och river mitt hår. De gör sitt bästa för att lösa problemet, säger de. Under tiden kan jag väl starta om modemet? Internet vill ändå inte starta...

Efter ett halvsekels väntetid är jag fortfarande bara nummer 45 i kön. Beräknad väntetid en timme och en kvart. Jag har nu även på eget bevåg testat att starta om rautern, också det sisådär en sextiofemton gånger. De säger fortfarande att de gör sitt bästa för att lösa problemet. Jag tror dem inte. Under tiden kan jag väl prova att starta om modemet? Aaaaaargh, jag blir galen!!!

Yttterligare ospecificerat senare har jag startat om modemet, rautern, datorn, nollställt modemet gånger två, trippelkollat kopplingar och vägguttag, hoppat upp och ner av frustration och tagit två alvedon mot ökande huvudvärk. Det är då det omöjliga händer, en ny röst där på andra sidan telefonen! Eftersom det knappast är första gången mitt internet krånglar har jag en lång historia att berätta, samma historia som jag för övrigt dragit åtskilliga gånger förut för internetföretagets kundtjänst. Jag får nästan tårar i ögonen.

Men rösten på den andra sidan är tämligen ointresserad av mitt problem. Har jag testat att starta om modemet? Jag får med ens lust att spotta, skrika och säga fula okvädningsord. Efter att ha höjt rösten får jag med ens ett nytt telefonnummer och ett ärendenummer att ta med mig dit.

Jag ringer det nya numret jag fått och blir ånyo placerad i kö. Under tiden får jag rådet att starta om mitt modem. Jag testar, igen. Internet vill forfarande inte fungera. När det äntligen hörs en röst på den andra sidan närmar jag mig ett patetiskt frustrerat tillstånd som drabbar den där nya rösten. Den nya rösten är i och för sig inte orsaken till mitt problem med internetleverantören, men ändå. Jag fräser fram mitt ärende. Nu är jag arg, riktigt arg.

Sedan börjar jag känna igen mig i mig själv. Jag har liksom träffat den här oroliga, frustrerade personen några gånger förut. Det har då varit natt på en överfull akutmottagning och både jag och min handledare har haft bättre saker för oss än sagda personens banala åkomma som ingen vet vad den beror på. Vi har prioriterat patienten som, ja, låt oss säga internetföretaget har prioriterat min internetanslutning. Nu börjar jag skämmas.

Jag och mitt internet sitter i en guldsits i förhållande till patienten med den banala åkomman. Jag kan ju faktiskt visa mitt missnöje genom att häva avtal, kräva kompensation och slicka mina sår. Dessutom är det ju faktiskt bara en så värdslig sak som mitt internet. Det finns ju faktiskt datorer på andra ställen med. Patienten med den banala åkomman kan inte på något rimligt sätt kräva upprättelse. Häva avtalet med sin lokala akutmottagning? Akutsjukvärden är på gott och ont en del av ett statligt monopol du betalar till vare sig du vill eller inte.  De banala åkommorna kommer alltid att få vänta om det kommer in något som är mer akut. Därför är det ofrånkomligt så att vi kommer att vara föremål för deras frustration och vi kommer att vara tvingade att hantera deras ilska när de så äntligen når fram.

Min ringa erfarenhet är att de patienter som är riktigt sjuka på en akutmottagning sällan är de argaste. De har liksom inte tid med det, de är alltför upptagna med att vara just sjuka och ha ont. De sjukaste patienterna med de klara diagnoserna är oftast de tacksammaste, de som vi medicinare har lättast att behandla och därmed de patienter vi har lättast att hantera. Det blir gärna så. Det är patienterna som kan få en doktor med bekräftelsebehov att känna sig duktig. På utbildningen lär vi oss om kroppen som en maskin och hur vi likt en mekaniker kan fixa det som är fel. Det vi lär oss sedan på praktiken och vidare är hur lite vi vet. Vi lär oss hur liten man kan känna sig när den kunskap man har inte på långa vägar räcker till, när du inte hittar den där diagnosen, den där förklaringen som ska göra patientens liv enklare. När man sitter där framför patienten med buksmärtor UNS, kroniska smärtproblem, psykiatiska problem, när vi inte kan förklara vad som är fel, när vi inte kan behandla. Det blir ibland svårt att erkänna det, och det enda vi kan göra är att behandla så gott vi kan och höra med patienten om de testat att starta om sitt modem på sistone. Kanske måste vi inom vården öva oss i förståelse och tålamod även för det banala, trots att det ibland är det svåraste som finns. Vi får kanske bli bättre på att komma ihåg att patienten med banala åkommor ofta ändå tvingas ha betydligt mer tålamod än vad vi har.

Jag har för mycket tid. Det känns, trots allt, alldeles underbart att kunna säga det. Jag tittar på tv, slösurfar, sover lite, äter något och sedan är det dags att sova middag. Idag har jag varit effektiv. Jag har handlat mat.

Jag har haft panik inför den här sommaren. Jag har inte varit mitt vanliga ambitiösa jag och det här var inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Extra mycket känns paniken när jobbet drar igång för sommaren och när jag inte längre kan blunda inför det faktum att jag inte gjort något bättre av min sommartillvaro. Jag kommer inte at komma tillbaka till skolan i höst med fantastiska erfarenheter. Jag kommer inte ha lärt mig någonting nytt och jag kommer att vara lika hopplöst tafatt och valhänt som alltid. Jag kommer att komma tillbaka till skolan några semester- och nattarbeteskilon fetare med nyvunna kunskaper i takfärgsanalys från horisontalläge i säng samt nyvunnen förmåga att vinna 10000-kronorsfrågan på det heta forskningsämnet TV3s programtablå. Det har känts meningslöst att kasta bort en sommar, gå på sparlåga, att ha ett jobb som omöjligen kan leda någonvart.

Idag lämnade jag dock tillfälligt horisontalläget i sängen för en tillfällig visit hos min vän soffan och hans kompis tvn. En dokumentär på Discovery (!) fick mig att fundera på något jag läst om örat för länge sedan. Sagt och gjort, i bokhyllan fanns en något dammig kursbok från fysiologen och denna åkte fram. Det var då jag kände det, det där pirret. Den där nyfikenheten, lusten att lära, lusten att veta, det där som är så lätt att glömma bort när tentaångesten tar överhanden eller när oron inför framtiden ständigt lurar runt hörnet. Jag bläddrade bland sidorna med underbara pedagogiska bilder, små faktarutor med småkul fysiologi. Kanske satt det där i sidorna som lästes under de tidiga terminerna, den där lustfyllda känslan. Kanske var det någonting som fanns där i bakhuvudet, något som behövde väckas till liv igen? Kanske var allt som behövdes lite horisontaläge så att det kunde fall på plats igen? Hursomhelst, den sköljde över mig, den där glädjen och med den även en känsla av tacksamhet. Jag har fått ynnesten att lära mig det här som är så intressant. Jag får faktiskt göra den här fantastiska resan, en framtidsdröm håller på att gå i uppfyllelse. Det kan ingen ta ifrån mig.

Kanske är det också där jag får leta efter styrka, där i lusten att lära. Kanske är det nyfikenheten som till slut kommer att få mig att våga pröva vingarna i det okända, i allt det där som känns läskigt?

Jag kunde ha skaffat ett bättre sommarjobb. Jag hade kunnat vara mer ambitiös, tvingat mig själv att åstadkomma mer under mina lediga dagar. Men sakta, sakta börjar jag kunna acceptera att det här med att en slö semester kanske inte var så tokigt ändå. Kanske var det "just what the doctor prescribed"?

Klockan är sent på natten och i korridoren utanför ligger spritdoften tung och lätt antändbar. Och kräk. Det luktar jord. Och svett. Klockan sent är man inte så fräsch längre. Sminket har hamnat på en ända och kläderna är smutsiga. Kockan sent är det efterfest på akuten för de som drack för mycket, för de som drack för mycket och muckade gräl med fel personer och för de som drack för mycket och tappade balansen.

Det vill säga ett riktigt paradis för den som vill sy ett stygn eller två eller sexton... Jag har sett en parad av skador du kan skapa i ansiktet och skalpen med hjälp av en glasflaska eller en stentrappa. På akuten är det bara jag som är förvånad. De andra har ju sett det förr. Vissa patienter tycks komma igen och igen och... du fattar vinken.

Jag läser remissen överst i högen och loggar in tillsammans med min handledare. Etyliker. Ont. Varit här förr. Rum AQ. Ok. Jag förbereder mig. Efter några timmar denna kväll har jag fattat vinken. Det här blir inte någon vidare anamnes att tala om. Är jag lyckligt lottad kommer patienten ihåg på ett ungefär var han var när han skadade sig och om han föll framåt eller bakåt. Jag förväntar mig en barsk otrevlig man som mest vill bli av med mig och fortsätta sova. Det var ju ändå bara dumpoliserna som ville att han skulle komma hit till att börja med.

Men där sitter han. Avmagrad, uppkrupen på en bår, ynklig. Rättframt berättar han för mig om sina misslyckanden, sina försök att bli nykter. Hur han gång på gång, trots läkemedel,trots kontakt med socialen aldrig lyckas. Jag vet att jag är sjuk säger han. Jag vet att jag är misslyckad. Och nu har jag ingen lägenhet längre heller. Han tittar upp på mig med sina spritdimmiga ögon. Sen måste han lägga sig ner igen, yrseln blir för svår. Så säger han: men idag har jag i alla fall druckit en mindre starköl än vad jag brukar. Det gäller att vara glad för det lilla.

Han har etsat sig fast på mina näthinnor. Så glad för en remiss till avgiftning, samtidigt så uppgiven. Det gäller att hon inte är där, säger han. Är det hon som är läkare, så går jag. Det är som att hon förväntar sig att jag ska misslyckas. Och det gör hon ju i och för sig rätt i. De ska akta sig de där ungarna därute säger han och pekar mot dörren. De borde få se mig, som ett skräckexempel.

Tröttheten börjar komma över mig nu. Jag sitter med diktafonen i hand och smyggråter. Så sorgligt att insikter kommer så sent. Så sorgligt att insikten kommer först när alla andra har gett upp, när cynikerna får rätt. Insikten om mina egna tankar kring hans remiss bränner. Jag skäms. Och blir lite yr av spritångorna utanför.

Direkt efter föreläsningen idag tog jag mitt lagom föreläsningssunkiga själv till stadens fina hårsalong för att åtgärda mitt annars så höstgråa utseende. Jag kände direkt när jag kom in hur jag inte riktigt hörde hemma där. Inne på den fina hårsalongen luktade alla gott, bar svindyra jeans och hade perfekta frisyrer och utstrålade ett coolt lugn. Jag hade spenderat dagen först springandes i det stora sjukhusets kulvert för att sedan lufsa omkring i landstingpyjamas och slarvigt uppsatt hårtofs.

Ok, jag vet egentligen att hår behöver klippas helst innan topparna är kluvna ända upp till hårfästet. Jag vet att det inte är bra att hoppa över att använda balsam (men vad ska man göra när balsamflaskan alltid tar slut innan schampoflaskan?) och att kombinationen stylingprodukter/hårfön skadar håret. Jag vill vara fin i håret och försöker följa diverse råd så gott det går. Men sen gör verkligheten sig påmind...

Den glassiga frisören river och sliter i mitt hår, drar en djup suck och tittar missnöjt på mig i spegeln. Kommenterar sedan: när klippte du dig senast, egentligen? Jag skäms. Konversationen dör. Frisören tittar år ett annat håll. Klipper lite här, klipper lite där. Springer sedan iväg utan att säga något. Han är på en annan plats. Han vill ta en annan kund. Oroligt tittar jag mig omkring.

Det är då det slår mig. Jag är den där jobbiga patienten fast i hårversion. Du vet, den där patienten som aldrig lyssnar på någonting du säger. Högt blodtryck, höga blodfetter, prediabetes. Vill vara hälsosam men orkar inte. Ingen skrämselpropaganda når fram. Patienten slutar att komma på mottagningsbesök för att det blir så pinsamt. Patienten vet ju vad som behöver göras. Doktorn förstår inte varför det inte går och blir frustrerad. Det blir jobbigare för patienten att gå till mottagningen. I slutändan känner sig patienten inte välkommen på en instutition som är skapad för patienten.

Ibland kanske det är nyttigt att vara jobbig patient själv. Att vara med om att bli utdömd som ett hopplöst fall. Jobbiga patienter är i grunden inga jobbiga människor. Vi förstår bara varandras världar och prioriteringar ungefär lika bra som jag förstår skillnaden mellan hårvax och stylingvax. Inte konstigt om det uppstår kommunikationsproblem då.

Sommarjobbet är slut för denna gång. Några dagar kvar nu innan livet som kandidat drar igång igen och med detta en tidsbrist som heter duga, avd varför har inte dygnet 48 timmar liksom? Jag är duktig på att se det jag tycker att jag borde göra för att få en enklare tillvaro, böcker borde läsas / anteckningar borde sammanfattas / projektplaneringar borde följas (eg dags för artikelläsningar) / ex-tentor borde skrivas. Sedan tillkommer alla de där vuxliga sakerna som ex tvätt / disk / städning / sortera papper / planera ekonomin. Jag är dock väldigt dålig på att faktiskt utföra dessa saker. Varför?
       Borde är ett intressant begrepp när man lider av patologiskt duktighetssyndrom. Man är helt enkelt dålig på att se bortom det som man tror att andra förväntar sig att man borde göra och man kämpar för att leva upp till dessa hjärnspöken. Dessa hjärnspöken kan sammanfattas som Borde.
      Kanske är det så att de där sakerna inte blir gjorda för att det jag egentligen borde göra nu inte alls är något av alla de ziljarder saker jag tror mig behöva utföra. Undermedvetet kanske även jag insett faktum, att nu är det kanske för en gångs skull dags att göra Ingenting Alls. Med vädrets tillåtande kanske få några slappa dagar då jag kan sola, bada och läsa skvallertidningar. Förhoppningsvis gör det att jag orkar med november även i år. Förhoppningsvis gör det att jag slipper bli ännu en siffra i den tråkiga statistiken över patienter i Sverige sjukskrivna med utmattningsdepression. Koppla av är vad jag Borde göra.